Aftonbladet – 30 november 1871, sida 2

vidsträckta : gärden, prydligt randade med ljusa, långsmala löfängar, och stötande intill andra gärden, som i sin ordning stötte intill en oregelbunden massa små grå och röda byggniogar, hvilka gyttrade ihop sig omkring et rödt, spetsigt torn med en jerntupp i toppen. Åt andra hållet, der åsen bildade stundon ganska tvära branter, utbredde sig barrsko. en. tät och stel.Här sammanflätade de ål riga granarne sina grenar öfver tjogial hvarandra korsande gångstigar, så att mai långa sträckor kunde få vandra i djup skym ning, tills man med ens kom ut på en hed fullkomligt ödslig, fullkomligt vild och fall komligt infattad i mörka barrmassor. Här och der vidgade sig också skogen fö att lemna plats åt. en. liten sjö, föga djup men dunkel, med botten i-allmänhet gräsbe vuxen och tjenande såsom tillhåll för gro dor, iglar och ödlor och med stränderna ore elbundet bugtade emellan mossiga bergs yftor och gamla nakna trädrötter, . Att denna natur, öfver hufvud taget, ick föreföll mig särdeles leende torde man ick kunna förändra sig öfver. Qch om man m lägger anblicken af den tillsammans med an blicken af min beskyddare, hvilker var de enda i hela huset, till hvilken jag kund hålla mig, men vid hvarsannalkande jag ändock, gerna kröp bakom närmaste lämp liga föremål, och vidare med anblicken a hans bleka hustru med de neddragna mun giporna och de ofantliga fötterna, hvilka al drig försummade något lägligt tillfälle at trampa på den grå katten och mig, sam slutligen med anblicken af Måns, lvilker snart ingaf mig en nästan lika isande fas: som Barkpelles blodiga, hufvudlösa skuggs förr i verlden, så skall man kanske göra de