Aftonbladet – 29 november 1871, sida 2

mig nemligen då i rörelse dagen igenom, och de som bodde i gränden kunde hafva det nöjet att otaliga gånger se mig skymta förbi fönstren, klädd i en grön rock, som egde en knapp och fyra knapphål samt ett par mycket långa ärmar, ur hvilka jag hade rätt svårt att hitta fram med mina händer, hvaremot mina armbågar hade ett det allra bästa tillfälle att njuta af den friska luften, likasom mina knän, hvilka, omgifoa af ett pittoreskt grått fransverk, stucko ut ur ett par buldansbyxor. Att min lilla ravgliga figur, min blåfrusna hud och min hungriga min icke togo sig särdeles väl ut tillsammans med denna drägt, gissar jag, och att mitt ansigte i och för sig icke måtte haft någonting, som talade till min fördel har jag också skäl att antaga, ty västan hvarje gång som jag vågade mig upp or gränden till någon af de större gatorna för att, inklämd vid en port, titta på de förbigående, märkte jag huru man pekade på mig och yttrade till sin granne: Ena sådan förb. liten trasvarg, at den blir det bestämdt aldrig folk, eller: En sädan galgfogelsfysionomin, eller: För den pojken slutar det nog inte väl.o Jag mins, att jag icke tyckte om dessa spådomar. Miva förståndsförmögenheter voro icke särdeles utvecklade. Jag visste knappt hvad framtid betydde och hade aldrig haft den aflägsnaste tanke på hvad jag skulle kunna blifva; men jag förstod, att man menade att det skulle blifva någonting dåligt af mig, och dettå gjorde att jag rädd och missmodig kilade tillbaka ned i min gränd, sparlik ea råttange, som varit framme för att titta på ljuser, men i stället fått se en skymt af katten.