Aftonbladet – 29 november 1871, sida 2

VASMAeR SM BVIVUDAIA BIEEDMTAS IVE MVM MARYAM TI rättskrifningen. ( Å Om det gifves något land i Haröpa, der det tyckes vara omöjligt för ordningen och lugnet att rotfästs sig, så är det af naturen : så frikostigt omhuldade Spanien ett sådant. Ingenstädes stå partierna så fiendtligt emot l: hvarandra och ingenstädes tyckes fosterlandskärleken mindre vara i stånd att tygla deras egoistiska sträfvanden. Detta vållar också de täta ministerombyten och de våldsamma uppträden i cortes, hvilka böra till ordningen för) dagen och hvilka påtrycka det politiska lifvet i Spanien en prägel af förvirring och anarki, som man eljest blott är van att finna hos de sydamerikanska republikerna och hvilken föga anstår ett land, som så länge utgjort en medlem af det europeiska statsförbundet. Nu egsnde en liberal och från alla klerikala inflytelser fri konung, hvilken synbarligen med allvar vill Spaniens väl, tyckte man sig kunna hoppas att de politiska förhållandena i landet skulle reglera sig, så att det åter kande häfda det framstående rum, som dess invånares intelligens och dess rika materiella resurser anvisat det. Den senare tidens tilldragelser visa dock att motsatsen häraf inträffat. Partilidelserna rasa lika hejdlöst och begagnande sig häraf börjar äter prestioflytandet sticka upp hufvnadet, för att omöjliggöra allt politiskt och socialt framåtskfridande och för att framställa den unge konungen och hans åtgöranden i den förhatligaste dager. I tanke att det under sådana förhållanden kunde vara intressant för våra läsare att erhålla en öfverblick öfver den senaste tidens händelser i Spanien, medela vi här en sådan, hemtad ur ett af de senaste numren af Times: Få af våra läsare konna ha glömt de svårigheter, hvilka konungen af Spanien mötte vid sin återkomst från provinserna. Ministeren Zorilla, den enda som efter Prims död kunde räkna på uppriktigt understöd af en aktiv majoritet, störtades genom en af dessa intriger, 2om före September-revolutionen endast varit alltför vanliga i Spanien. Vid bildandet af sitt kabinett hade Zorilla funnit omöjligt att gifva sin forne kollega Sagasta en plats, som någorlunda kunde motsvara hans äregirighet. Lika så litet hade han kunnat skaffa honom presidentskapet inom cortesförsamlingen. Hans misslyckande i sistnämrda hänseende berodde derpå, att Sagasta stött sig med det stora flertalet af sina vänner progressisterna både genom sin herrsklystna karakter och sin tydliga lotning till det unionistiska partiet eller hertigens af Montpensier parti, med hvilket progressisterna hållit tillsammans under interregnum, men från hvilket de skilt sig efter konungavalet. Sagesta, som emellertid beslutit att till hvad pris som helst erhålla konseljpresidentplatsen, sökte, under det han fortfarande gick och gällde som progressist, vinna insteg hos unionisterna, moderados och andra ultrakonservativa eller reaktionärer, och i ett af dessa ögonblicx af missförstånd och öfverraskning, som ofta förekomma i parlamentariska församlingar, lyckades hån undantränga Rivero, regeringens, frogressisternas och demokraternas parti. en Sagasta erhöll endast presidentplatsen hos Cortes. Han hade icke allenast ingen majoritet, utan icke ens något parti inom kammaren, och då han efter Zorillas afgång af konungen kallades att bilda en ministöre, nödgades han erkänna sin fallkomliga oförmåga att verkställa detta uppdrag. Man vände sig derföre i stället till Malcempo, en sjöofficer som presenterade sig för Cortes med en grupp af män, hvilkas namn och politik voro fullkomligt obekanta. Om Zorilla velat skulle kabinettet Malcampo icke ha bestått en enda dag, ty progressisterne och demokraterne utgörai sjelfva verket en stor och kompakt majoritet inom Cortes, och äfven at republikanerne kunde man vänta att de i en principfråga sådan som denna skulle utträda ur sin isolerade ställning. Men Zorilla ville å ena sidan icke uppgifva allt hopp om en försoning med Saasta, hvilken ännu vflle gälla för en framåtskridandets man, och å den andra sidan tänkte han på att om sex månader nya allmänna val skulle ega rum, och att han då kunde hoppas på en kammare af mera bestämdt utpreglad politisk färg. Han beslöt derföre att afhålla sig från alla fiendtligheter mot hvad hela verlden ansåg för ett öfvergångskabinett , såvida nemligen kabinettet ätnöide sig med att sköta de löpande ärendena och icke vågade sig in på frågor at politisk eller finansiel betydelse. Icke förr hade ministeren Malcampo kommit till styret förrän makten tycktes berusa finansmistern Angulo, som började sin bana med att föreslå en skatt af 18 procent på räntan af den inhemska och utländska statsskulden. Man måste anmärka, att om någonting varit afgjordt bland de män, som etter Septemberrevolutionen haft finanser om hand, så var det att ingen olycka, ingen ytterlighet någonsin skulle kunna förmå den frigjorda nationen att åter kränka sina förbindelser mot statens utländska fordringsegare. Deita var äfven hvad kammaren förklsrade vid slutet af sin sista session. Likaväl var brytandet af detta löfte nästan det första ord, ministern Angulo uttalade, då han framträdde för kammaren med sitt finansförslag. Zorilla