Aftonbladet – 28 november 1871, sida 3

Strödda underrättelser. Eergsoch gletschervandringar. Edv. Whympers bergsbestigningar. Saus sures lyckade försök att bestiga Montblanc har lifvat hågen för dylika äfventyrliga vandringar och färder i vetenskapens tjenst, och de berömdaste naturforskare ha på de högsta bergens toppar gjort vigtiga upptäckter eller pröfvat äldre iakttagelsers riktighet. Sådane män som en Alex von Humboldt och en Leopold von Buch ha ockrå fäst största vigt vid bergbestigningar och sjelfve pröfvat sina krafter på dessa jordens jättar Med lätt förlåtlig fåfänga talade Humboldt ännu i sin sena ålderdom gerna om, att han bestigit Chimborazzo ända till en höjd af 59209 måtres och dermed uppnått den största höjd, till hvilken någon mepvniska då ännu lyckats komma. Till denna ryktbaraste af alla bergbestigningar ha derefter andra slutit sig, hvilka dels genom sitt vetenskapliga gagn, dels genom företagets futrighoter öra anspråk på Uppmärksamhet. Så har Ararat (mer än 16,000 fot) bestigits af Fredrik Parrot, Sumeru Parbut, en bland Fimalsja-jättarne, omkring 18,000 fot hög, af Robertson, Hood (18,361 fot) i Oregons sjöalper af Lake, det mexikanska Orizaba (13,373 fot) af Reynolds och Mayrard samt slatligen Monte Rosa (14,284 fot) af bröderna Slagintweit. Jemte desse djerfve bergsbestigare förtjena de män ibågkommas, som för gletscherobservationer uppehållit sig på höjder, der intet spår af djurlif vidare finnes. I flere veckors tid har Agossiz med flere reskamrater uppslagit sin bostad på Aargletscherns is. Genom djerfva forskningsresor på gletscherna och bergstopparne i Berns högland har Hugi gjort sig berömd, och Forbes har gjort äfven org gletscher till föremål för sina iakttagelser. En bland desse djerfve bergvandrare, engelsmannen Edv. Whymper, hvilken äran tillkommer att vara den förste, som efter sju fruktlösa försök slutligen lyckats bestiga Matterhorn, har utgifvit en beskrifning öfver sina bergoch gletscherfärder årea 1860-69. Denne Whymper, en bror till den bekante Alaska-resanden, har företrädesvis anställt sina forskningar på de intressanta, men dock föga kända bergsgrupper, som ligga i Dauphin6 och på det gränsområde, der Frankrike, Italien och Schweiz sammanstöta. Matterhorn utgör medelpunkten i hela skildringen. I åratal tycktes det, som om en ond bergsande verkligen funnes, hvilken icke ville tillåta någon menniska att sätta foten på hans område. Whympers första försök möttes alltid af något hinder, som han ej kunds öfvervinna. En gång blef vägvisaren modfälld, då han skulle lättta uppför Skorstenen; så kallade Whymper ett svårt ställe, der en med snö betäckt, slät klippa med stark lutning sänker sig mellan två bergväggar. Då omedelbart under Skorstenen en fruktansvärd afgrund gapar, endast med en smal bergskant skild från honom, så vore en halkning på den branta snösluttningen högst farlig. Vid det andra försöket nödgade en storm honom att vända omw, vid det tredje en stark dimma, hvilket är mycket vanligt på Matterhorn. De lätta dunsterna, hvilka ögat ej skönjer, förtäta sig plötsligt, ett starkt gnöfall uppstår och när snön vidrör de varmare bergen, förvandlas den till glanskis. På ett af de följande uppstigningsförsöken på Matterhorn, då han icke heller uppnådde högsta spetsen, NE 0 Av ras ES TER TA