Aftonbladet – 28 november 1871, sida 3

har lånsmannen bend afgifvit en så Iydande rap: port: Arbetaren Pehr krsson i Ålmsjön, derna försarhling, söm på förmiddagen den 11 dennes, åtföljd af en son om 13 år, begifvit sig på hem. vägen öfver fjellet, från Mariebergs. ångsåg i Bjertrå socken, der han en tid varit på arbete har under vägen tröttnat på Storåkersjön och der aflidit. Den Pehr Ersson åtföljande sonen uppger såsom orsak till olyckshändelsen vara den, att fa dren vid färden öfver enltsjön gått ner, och upp kommen, nödgats, :då ej någon bostad fatis grannskapet, alldeles genomvåt fortsätta färder samt, ankommen på Storåkersjön, var så genom frusen och uttröttad, att han flera gånger föll om kull ogh slutligen ej inäktade stiga tipp, ehtiru sonen åfter sin förmåga försökte Hjelpa hönor dertill. Vid hjelpens ankomst från Norrtjern, ori. kring en fjerdedels mil från stället, dit Pehr Erssons son håde pogifvit sig och meddelat händel: sen, befanns Pehr FErsson vara alldeles liflög hvilken olyckshändelse jag får vördsamt inberätta. RR — En olycksresa. En fiskare, eller rättare, fiskhandlaren Andreas Wikström, hHenima tite i skärgården, begaf sig i måndak mörse på väg till Göteborg, i ändamål att afyttra ett af honom uppköpt parti färsk fisk. Han åtföljdes på resan af sin 16:årige sön samt af en lika gammal flicka, hvilken ämnade besöka sin far, en 8. k. wenerskeppare, som Var ön grännö till iksttöm, iien som nu för tillfället låg med sin skuta i Göte borg. Under resan eller vid middagstiden samma dag ar Ne atund uppe i Marstrand, är han an ages ha förplägat sig väl mycket, ty re; e. m. fortsattes, kände han sig något ting I Hu vudet och föll i sömn, efter att förut ha anmodat sonen att sätta sig vid rodret. Allt gick lyckligt för några timmar, men Bå inbröt den tidiga höstqvällen med sitt ogenomträngliga mörker. Tar: kostens oerfarne rorgängare var icke längre säker på sin sak, Följden häraf blef den, att båten i ett nu halkade till hälften upp och fastnade på ett skär, beläget mellan Gäfveskär och Långedrag. Båtens akter kom dervid ögonblickligen under vattenytan och på samma gång äfven Wikström och hans son, hvarefnot flickan lyckades i tid förflytta sig till båtens förända. Bäda Wikströmarne kunde emellertid simma, hvarigenom de lyckades uppnå en närbelägen annan liten klippa, på hviken de med möda kommo upp. Båda satte sig nu der, sonen i fadrens knä, allt i förhoppning att genom sina, träget upprepade nödrop ådraga sig tippmärksamhet och blifva mulpna i sin kritiska belägenhet. Men förgäfves jödo dessa hemska nödrop i den iskalla och mörka wovembernatten, förgäfves mångdubblades de af lippornas eko i en ödslig och dyster nejd. Efterand blefvo de dock allt svagare; H innan dagsjuset inbröt och hafvets grå dimma skingrats, hade nglingen frusit till döds och den gamle med stora teg närmat sig lösningen af lifvets hemlighetsulla gåta. Men hur var det med den unga flickan derorta i den delvis vattenfyllda båten? Jo, äfven on hade dukat under för den genomträngande attkylan, hon var död, nära samtidigt med sin onfirmationskamrat och vän, den unga Wikström, vilken hon tvifvelutan inneslöt i den fromma och skuldsrena psalmsång; som hon under natten upptämt. intill dess hon slutligen maktlös medsjönk vågen. Den gamla Wikström räddades i döende tillstånd å tisdagsmorgonen af några lotsar från Långerag, hvilka i förbifarten bemärkte honom i så ass tid, att den omsorgsfulla vård, de sedan gnade honom, bragte honom åter till fullt lif. Påföljande torsdag begaf han sig åter hem, utan tt ha besökt Göteborg, men efter att genom ångedrageslotsarne ha fått sin båt reparerad och n fisk afyttrad. Hvad sorg och klagan hans terkomst skulle bereda de hemmavarande, är lätt t inse, då han i båten medförde liken af de oga två, hvilkas vackra ansigten förmodligen rälade af glädje och lefnadslust, då de anträdde n resa till Göteborg.