Aftonbladet – 28 november 1871, sida 3

På de:ta sictoämnda ställe, i ett uselt pörte, stodo de lefvande af våra vänner omkrin Jussus blodiga lik, och tårar af saknad och uppriktig vänskap föllo ned på den stela bilden af den trogno och manhaftige savolaksaren. Hvarför fick jag inte falla som du, mumlade Matte med bruten stämma, det hade jag likväl förtjent. Nej, Matte., sade. Axel ech slog gubben på 2xeln, du bar förtjenat att vara hos mig och s2 min lycka! Ty utan din manliga hanäling egde jag inte derna qvinnar, fortfor ynglingen och tryckte en kyss på Ingeborga äppar. Ja, Matte skall aldrig skiljas från oss,, sade Ingeborg och baronen på en gång. Den gamle kämpen sänkte hufvudet utan att svara. Han ville icke att den tår, -som rullade ned i hans skägg, skulle synas, Den finska härens mod var icke brutet genom olyckorna vid Ruona och Salmis. Detta visade sig tydligt både vid Oravais och sedermera i Westerbotten, hvarest den slogs, blödde och led med samma uppoffrande trohet, samma glöd som fordom i sitt hemand. Denna enkla berättelse slatar här, men pågra ord måste likväl tilläggas. Det är just sjeliva bröllopsdagen pä Grannäs com vi föra läsaren dit, ungefär ett och ett halft år efter katastrofen vid Salmis. Axel och Ingeborg hade juet blifvit förenade med äktenskapets band, då Matte instörtade med andan i halsen och skrek: Jag tror att vi ald:ig bli af med de sakramenskade kosackerna, oaktadt vi nu ha fred. . Här är en hel svärm på gården, och Kul — — Längreikom han icke i sitt tal, ty dörren