Aftonbladet – 28 november 1871, sida 2

Axel visste icke åt hvilket han skulle egna dön största uppmärksamheten, antingen åt Ingeborg, som låg snyftande i hans armar, eller åt taflan framför sig. Både dessa föremål hade ett oändligt behag för den unge fändriken. Han kände Ingeborgs heta tårar öfverskölja sina båda händer, dem hon fattat, och. hans glada sinne fördystrades fö: några minuter. Då ljöd plötsligt en hornsignal från backarne, och bort flög dysterheten,. modet och stridslusten återvände och det var icke längt ifrån att han med ens elitit sig ur den unga flickans armar och störtat ned i hvimlet. Men afskedets timme slog; signalerna blefvo allt tätare och nu kunde den unge mannen icke dröja längre. Farväl så längel utropade han och kramade baronens och Henriks händer; jag är snart tillbaka. Henrik svor mustiga eder för sig sjel! öfver att icke äfven han fick vara med. Farväl, älskade Ingeborg, hviskade han och ölverhöljde den unga fästmöns ansigte med kyssar. Bed för mig, för oss alla, att segern måtte följa våra fanor. Farväll Med dessa ord ryckte han sig ur Ingeborgs armar och störtsde bort. Så länge den unga flickan såg hans reslisa gestalt, behöll hon modet någorlunda qvar, men när han, efter ett med värjsan tillvinkadt farväl försvann nedom höjderna, föll hon med ett klagande utrop i fadrens armar. När Axel hann fram till sin post voro hans jägare redan i en liflig skottvexling med de ryska tiraljörerna, hvilka skulle bana väg för de efteråt kommande infanterimasBOrns. Så der ja, kamrater! ropade han med hög stämma och trängde de ryska jägarne på lifvet, så att de måste draga sig tillbaka,