Aftonbladet – 28 november 1871, sida 2

om, som bör respekteras, så torde böra ers ras att grundskatten är statens egendom hyjlken hvarje sambällsmedlem har sin ndel. Den andra följden af grundskatternas fterskänkande skulle blifva, att den derefter ed åns skattefria jorden i samma stund finge tt ökadt kapitslvärde jemnt upp så stort om grundskattens kapitalvärde, Denna tillkniog i jordens värde blefve den dåvarande ordegarens vinst. Öm vi icke irra oss, beäknoas grundskatterna representera i kapialvärde omkring 180 millioner rdr. Med en summan skulle således don skattskylliga, nu genom grundskatternas upphäfande skattefria jorden stiga i värde. Men ppenbart är, att när denna jord härnäst tverginge till andra egare, så måste de i köpekilling erlägga så mycket högre belopp som orden stigit i värde, och mäste ej de blifrande egarne för den sålunda höjda köpekillingen under en eller annan form erlägga amma ränta, som förut erlagts i grundskatt ill staten? . Vi ha nyligen sett en skriftställare påstå ) tt en stor del af Sveriges bönder hafva itminstone från får och farfar ärft sin jord ch många veta att den tillhört slägten unler sekler... Den förra satsen har sannoliketen för sig; men hvarken under far eller arfars, tid hafva grundskatterha tillkommit ller blifvit ökade. Att det skulle vara samma slägter, som nu innehafva skattejorlen, hvilka innehade den för mer än två hundra år sedan, är deremot ett talesätt, som i ytterst få fall bekräftas af verkligheten. I mer än hundra år har äfven skattejorden varit rörlig — derom bära alla häradsrätters lagfartsprotokoller vitne — och let torde blifva mycket svårare att uppgifva mänga fall, då ett skattehemman egts af samma slägt ett sekel, än motsatsen. Enda atvägen för att gifva den anförda satsen någon betydelse är, att påstä det alla Sveriges vönder utgöra en enda slägt, man då kan man ned samma anspråk på tillförlitlighet säga, att iela svenska nationen utgör en enda slägt. Samme skriftställare yttrar vidare: sÄnnu är nemmanet för den svenska bonden något annat och mer än ett kapital, som man kan uttrycka med siffror; det är eå helt och hålet sammanvuxet med honom sjelf och hels hans tillvaro, att han svårligen kan betrakta iet som en lös och rörlig egendom. Han san knappt tänka sig detsamma territorielt leladt. Vi tiliåta oss häremot endsat framhålla det erkla faktum, att just bondcsiåndets egna representanter varit de ifrigaste tt under en lång följd af riksdagar påyrka bifall till den mest utsträckta h-mmansklyfning och jordafsöndring, hvilket de väl j skulle gjort om förhållandet varit att ie icke kunnat tänka sig hemmanet territorielt döladt.. Och kän man väl påstå, att ie tusentals utbrutna hemmansdelarne och de ika många tusende afsöndrade jordlägenheerna tillfallit egarnes af stamhemmanen slägingar? Eller att de sistnämnda egarne äro okunniga om att jorden är ett kapital? Vi föreställa oss, att de som iske sjelfve äro egare af skattejord, men dock påyrka att grundskatterna skola upphäfvas, d. v. s. sfterskänkas, påtagligen låta förleda sig af let slags välmening, som så lätt uppstår då känelan, oberoende af det sunda praktiska förståndet, får fria tyglar. HSkattejordssgarne skola tvifrelsutan högt uppbära dessa tänslomenniskor och tacksamt antaga dem ill sina målsmän; dock föreställa vi oss, att le som tänka något allvarligare skola inse, stt frågan om grundskatternas upphäfvande ndast är ett agitatiorsmedel och bör såsom sådant behandlas. Vida vättre vore att tillse, huruvida grund-: skatterna kunna aflösas, och om dermed något i verkligheten vunnes. Anmärkningsvärdt är emellertid att alla hittills framlagda förslag i detta hänzeande befunnits vid närmare eftersinnande opraktiska. Det på en gång mest rättvisa och praktiska sättet vore att grundskatterna omsattes till ett kapital, hvilket under loppet af vissa är till statsverket blef inbetaldt. Men emot detta förfariogssätt har anmärkts, att emelan en sådan aflösning icke skulle kunna istadkommas med den afkastnipg som den skattskyldiga jorden lemnade — utom undantagsvis i de fall der grundskatterna uppgå till ett jemförelsevis ringa belopp — den gifna följden skulle blifva en ökad skuldsättning och så mycket betänkligare som skattejordsegaren då underkastade sig skuldsättning för ett uppsägbart kapital, hvaremot de au endast erlägga ränta på ett ouppsägbari. ÅA det förra beror räntan på penningtillgånZen, å det senare är deremot räntan numera ixerad och oföränderlig. Föröfrigt är det påtagligt, att om den ifrågasatta aflösningen skall ega rum, måste den blifva obligatorisk för all skattskyldig jord; men huru förfara mad de jordegare, som icke förmå, eller icke vilja erlägga aflösningsbeloppet? . Hvad har man att säga till.dem som yttra: vi ha köpt skattejorden med den obestridliga rättigheten att ärligen erlägga grundskatterna, men vi ha icke förbundit oss att aflösa dem gevom 2tt utbetala något kapital. Skulle väl aflösningskapitalet hos dem i exekutiv väg kunna atkräfvas? Svaras härpå jakande, så är det otvifvelaktigt att ganska många jordegare skulle förlora den jord på hvilken, hura hårdt onererad den än är, de dock försörjt sig. Till ett så grymt och till sina följder olyckligt förfarande tro vi icke att representationen skulle vilja medverka. Blefve .aflösningen cke obligatorisk, så är det klart, att den (aflösnisgen) endast begagnades af dem hvilkas jord är minst onererad — men för dem är aflösningen egentligen minst påkallad, hvaremot. en mängd hemman skulle finnas qvar med grundskatt och-således en ny kategori af? skattskyldiga hemman uppkomma. ) Se 5:te häftet af Svensk Tidskrift, utgifven af SN Forssell, uppsatsen; Den andra Oktober