Aftonbladet – 27 november 1871, sida 3

med dragonerna och svenskarne. Vid fältvakten på vägen till Lintulaks, der öfverstelöjtnant Adlercreutz. förde befälet, har striden varit förfärlig, utbrast han och gick fram till det fönster, som vette åt norr. Jag hörde det af en karelsk jägare, som inte vek ur striden förr än han erhållit åtta sår. Adlererentz var nära att bli tagen. Generalen! utropade baronen och Ingeborg på en gång. Ja, just generalen. Han var som vanligt midt i värsta elden, men undkom ändå lyckligt. Nu är han lika muoter igen och längtar bara efter att dusten skall börja igen.o Hur länge stannar du hos oss? frågade Ingeborg och:betraktade ynglingen med vemodiga blickar. Då försvann med ens det skämtsamma ur hans anlete; han for med handen öfver den höga pannan och sade, i det han ånyo fattade Ingeborgs händer: Pligten kallar mig, jag får inte dröja länge. Hur länge?. hviskade Ingeborg rodnande. Baronen hade ställt. sig vid det fönstret, som vette åt norr. Han var så försjunken i sina tankar, att han alldeles glömde bort Axel och Ingeborg, som stodo på motsatta sidan af rummet. Hur länge? hviskade Ingeborg ännu bn gång och besvarade Axels eldiga händtryckDing. Tilldess jag hinner uträtta detta ärendex, svarade han med vibrerande stämma, och innan Ingeborg visste ordet af brann en glödande kyss på hennes läppar, Sådan var den unge krigarens kärleksförklaring. Den var kort och rakt på saken. Många ord talades icke mellan de älskande; de hade nog af att betrakta hvarandra. Under ett sädant ganska långvarigt betraktande var det som baronen Jjudlöst vände sig om,