Aftonbladet – 27 november 1871, sida 3

iefter annan, morgon och qväll, i tid och otid ;tala om de skamliga försuillningarne i NewiYork och sätta dem i sammanhang med den e, republikanska styrelseformen, hvilken icke je I blott producerar menniskor med mycket dåa llig uppfostran, utan äfven med brist på all n moral, hvarpå det republikanska Schweiz hlockså är ett exempel, ännu färskare och mycket mera europeiskt. I Schweiz har ju sjelfva finansministern inlåtit sig i svindelaffä-Irer, som slutligen förledt honom att tillgripa gjstatens medel. Sådant kan hända i republi-ker, det är klart, men att något ditåt skulle förekomma i en monarki, som nu i Belgien, -lär onekligen förargligt. — Lycka är dock att -det skett i en inskränkt monarki. I Ryssland och andra stater med stark regering kan s det naturligtvis aldrig blifva fråga om något I dylikt. Det är åtminstone en tröst för för1 svararne at gammal god ordning. Emeilertid har det belgiska oväsendet icke inverkat nägot på vår foadmarknad och ej r heller på vårt glada sociala samlif. Vistocka I holmare hafva förhållit oss temligen passiva under den förflatna veckan. Någon egentlig Janledning till aktivitet har ju ej heller fan-nits här. Arbetarefrågan har ännu icke ryckt så nära, att man anser sig behöfva -Jegna henne någon särskild uppmärksamhet, åtminstone icke någon annan än som rätt loch jemnt är nödig för att kunna följa med ;Jett par föredrag, hvilka något litet närmat Isig det kinkiga kapitlet. Det är för öfrigt föredragens tid just nu, och i dem röra sig I Ulla Winblad och Apollo i förening med arI betsinställelser och om hvad staten kan göra i arbetarefrågan. Met ena ämnet kan vara lika berättigadt som det andra, skulle också något för tillfället ega större aktualitet än I det andra. I Men hvarföre skall man ovilkorligt röra vid den der farliga arbetarefrågan? sporde i går en af de stilla i landet, en af dem som tro att allt skall vara stilla, emedan de sjelfva äro det. Finnes verkligen en sådan fråga? spörja andra. Aro vi icke arbetare allesammans, såväl statsrådet och expeditionscehefen, som skomakargesällen och vedsågaren, grosshandlaren, mångelskan och tidningsskrifvaren? Otvifvelaktigt; vi äro arbetare, hvar enda en som arbetar, och derför har skomakaren ej större rättighet än köpmannen, koastnären eller skriftställaren att kalla sig arbatare, men det är ej derom frågan nu rörer sig. Dut gäller att också göra alla hederliga arbeten lika aktade och att göra lifvet så drägligt som möjligt för alla samt att hvar och en må inse och erkänna, det samhällets alla medlemmar äro solodariska för det ändamålets uppnående. Ja visst! Icke neka vi det och derför sätta : vi oss ej heiler emot folkskolor, ej ens mot folkhögskolor, so;n dock länge, det medgifva vi, voro oss en förargelse. Ej heller förneka l: vi nyttan af arbetareföreningar och andra hyggliga sällskap. Många bland oss äro lodamöter af Pro fide et christianismo, Szoa ; orden och flere andra vältänkands sansund: samt hafva varit medlemmar af sällskapet Konung Gambrini söner,. Ni finner alltså att vi visst icke vilja undacdraga oss att verka för alimänt bästa, när tid och håg sådant medgifva, Men för tillfället vilja vi tala 1 om något annat, Har ni ingentiog nytt il testerväg? 5 Adla mensklighet, teatrarna hafva alldeles ; ingenting nytt. Det är sorgligt, men hvad är att göra. Den enda nyhet, som den för-! flatna veckan skulle komma med, var öiver! ä l två och ett halft århundrade gammal, men så fingo vi ej heller den nyheten. Hr Swartz blef tyvärr cpasslig, och Wintersagan, får berättas en annan afton. Ena nyhet, som dock ej tillhör den förflutna, utan den närvarande veckan, är N: W. Almlöfs återuppträdande på scenen. I den förflutna veckan var det fyrtiosex år sedan kungliga dramatiska teatern i Atsenalen brann och då hade N, W. Almlöf redan uppträdt i sextiosju särskilda pjeser. O. U. Torslow hade vid samma tid uppträdt i jemnt lika många stycken och begge spelade de den afton, des 24 November 1825, i Redligbetens seger öfver förtalet, då nyssnämnda scen lades iaska. Det är i sanning underbart att ännu fiana en af dessa zkådespelare qvar på tiljan och vid fall kraft. Huru många hafva icke under dessa 46 år kommit och gått, mänga utan att lemna något spår efter sig, andra väl förtjenta af hägkomst och dock glömda! Torslow är sannerligen icke glömd, men han har frivilligt dragit sig undan i ensamheten. Af alla de stycken, i hvilka de begge nämnda konstnärerne intill November 1825 utfört roller, hafva endast Hamlet, Tartuffe, Wattendragaren och Slottet Montenero spelats under senare år ä de kungliga teatrarne. Alla de de andra äro för länge sedan förgätna och tillhöra en för mycket långt tillbaka förfluten vecka. Men forntid sig med framtid enar, Om musikaliska akademien. icke ännu firat sin s hundraårsfest, så nalkas dagen nu med stora d steg, Det var egentligen den 8 Sept., somiln hondraårsdagen etter stiftelsen inträffade, )d men då hede akademien ännu icke hunnit ä flytta in i sin nya lokal, Det drog länge om k innan riksdagen er medel till skademif: ens hus, men så blef detta anslag sedermera så mycket rundligare. Huset är ett ståtligt palats, till det yttre och inre värdigt sitt öga ändamål. Den ädla arkitekturen vägker genast uppmärksamheten och erinrar om de begge konstarteraas frändskan Redan vid betraktandet af fögAra känner man sig angenfamt Stäm Och märker att det måste YaF ..ag8 om musiken i hela dess vidd, under den dubbla synpunkten af konst och veI e tenskap. Vid inträdet i den storartade förF M PO 00 ON Sn SD OO BM 00 OD färg Ka PA ÖN OR Et kr BR Jr stugan, öfverraskas man af den monumentala trappan, som leder upp till öfra våningen, der den kolossala festsalen är belägen, y Det är något annat än musikaliska akade-yN miens lilla låda i f. d. Kristeinska huset. 5 Och huru ändamålsenligt äro, icke lokalerna f inredda förkonservatoriet! Der ha vi orI