Aftonbladet – 27 november 1871, sida 3

Förrän löjtnant Petrowitsch kom dito, fortsatte baronen i stället. Han var vår onda pin min dotter, men vi skola innerligen hoppas, att han ej vidare skall kunna förfölja oss. Gud gifve du sade sannt! Men jag är så orolig i vissa ögonblick; jag försöker väl att jaga bort denna oro, men snart kommer den tillbaka och då häftigare. Endast dyningar från de förflutna dagarnes, inföll baronen och smekte dottrens kinder. Nu äro vi i follkomlig säkerhet; ingen skall kunna föra oss härifrån. Men, att inte Axel kommer tillbaka såsom han lofvade, hviskade den unga flickan, i det en fin rodnad spred sig öfver hennes kinder, han skulle ju bara gå ut för att visiterå posterna här nere vid stranden. Den gamle svarade icke, utan vände sig bort, och en djup sack arbetade sig fram ur hans bröst. Han qväfde sucken, så att Ingeborg icke skulle höra den. Men qvinnans ögon äro skarpa. Ivgeborg såg att fadrens bröst höjde sig; mer än vanligt och hon anade genast orsaken. Du suckar, fader,, sade hon och trädde blygt intill den gamles sida, du har något på hjertat, som du inte vill ut med! Säg mig hvad det är, fader?. Ingenting, min dotter, svarade den gamle och slöt Ingeborg i sina armar. Jag betraktade endast sjön, som synes der borta. Se hur lugn den ligger; ingen vind krusar dess yta. Men när stormen kommer, då svalla vågorna högt och fräsa med hiskeligt dån, likasom i skärgården vid Grannäs. Sådant är vårt lif: den ena minuten lugnt och fridfullt såsom denna sjö, den andra minuten deremot pgåsom hafvet under storm, Jag .