Aftonbladet – 27 november 1871, sida 2

iXIV, Matte, Ingeborg! utropade samtidigt tvenne röster i den mörka skogen, Den ena var Jussus, den andra baronens, som under smekningar tryckte den återfonna dottren till sitt hjerta. Ingeborg hade vaknat vid fadrens varma kyssar, och glädjen att nu ändtligen vara hos honom afpressade henne ymniga tärar. Men hon glömde icke heller den, som räddat henne ur den förfärligaste fångenskap; hon glömde icke den redlige, trogne Matte, som låg utsträckt på den fuktiga marken, utan att gifva det ringaste tecken till lif. Vi måste skyndsamt föra honom tillbaka, sade Axel, i det han lutade sig ned öfver den sårade, det är långt ifrån helsosamt att han blir liggande här länge. Kamratern,fortfor han och vände sig till, soldaterna, hvilka skockat sig omkring den fallne, åt er anförtror jag honom; bär honom så varsamt som möjligt; det är ett dyrbart lif, ty utan bans käcka medbjelp skulle sorgen och förtviflan fördystrat den ädle baronens hela äterstående ji, Mette har gjort oss större tjon