Aftonbladet – 27 november 1871, sida 2

Löjtnanten bet ihop tänderna af raseri och svor många dyra eder inom sig, att på det förfärligaste utkräfva hämnd af sina fiender. Kulneff hade vid de sista orden satt sin springare i raskt traf och tält efter honom ilade hela styrkan ned till Ruona bro, Från skogsbrynet, der kosackerna ändtligen gjorde halt, konde de tydligt urskilja de finska bivuakeldarne, som i en snörrät linie sträckte sig från Kuortanesjöns nordliga strand ända till Lintulaksvägen. Vid denna syn drogo mörka skyar öfver kosackchefens ansigte och han mumlade för sig jelf; De äro qvar, de äro qvar oc jag får väl snart bestå en dust med jägarne, som så illa tilltygade mina kosacker i dag. Nå, låt gå jag är färdig när som helst. : a finska vakteldarne lyste med ett ojemni skon och flämtade ofta till, liksom om de höllo på att utslockna. Detta undgick icke Kulneffs skarpa blickar. Han vinkade ät Patrowitach att komms närmare och sade: Jag misstänker att det inte stär rätt til derborta. Ser ni inte, löjtnant, huru eldarne flämta till ibland och i vissa ögonblick brinna med det klarasto sken. Jag har förgäfve: försökt stt upptäcka en enda fiosk solda vid dem; allt synes öde. Vill ni föjs mig så rida vi åt bryggan till för att undersöka förhållandet på närmare hålll, Som ni befaller, öfverstes, svarade Petrowitech och satte genast sin häst i marsch. Försigtigt värmade sig de båda kosackerna Ruona bro utan att mötas af några hinder. Kan ni upptäcka någon post vid andra ändan af bryggan?. hviskade Kulnbeff, i det han egg sg intill Petrowitsch, jag kan 2