Aftonbladet – 27 november 1871, sida 2

viska utställningen. Alltsedan den klerikala ministåren dAnchans tillträde till makten har hos den liberala delen af det belgiska folket rådt en aninositet mot det af regeringen protegerade partiet, hvilken erhållit riklig näring genom ministörens åtgöranden i en mängd frågor och genom de skandaler af åtskilliga slag, i hvilka en eller annan af dess medlemmar varit inblandad. Jäsningen hade på senare tiden antagit en karakter, som visade att det blott behöfdes hvad man kallar en tändande gnista, för att oviljan skulle ge sig loft i handling. En dylik gnista har icke heller låtit vänta på sig. Den förre klerikale ministern de Deckers utnämning till guvernör i Limburg blef anledningen till de gatuuppträden och stormiga sessioner i parlamentet, hvilka på senare dagarne gifvittelegrafen så mycket att göra. Den förre liberale justitieministern Bara gjorde sig till en tolk för det kränkta rättsmedvetandet och interpellerade i representantkammarens möte den 22 dennes regeringen angående denna utnämning, hvilken han. betecknade som en skamfläck för regeringens heder. Detta skarpa yttrande mot en f. d. regeke berättigas fullkomligt. af den andel de Decker haft i den sorgligt ryktbara Langrandska affären. Men innan vi gå vidare, torde en rekapitulation i detta hänseende vara nödvändig. De Decker, belgisk premierminister från 1855 till 1867, var under åren 1868 och 1869 dirigerande administrator i de LangrandDumonceauska svindelföretagen, hvilka hade till syfte — som det hette — att kristliggöra kapitalen och att genom upprättandet af banker, öfvertagandet af stora kreditoperationer, lån o. d. derjemte understödja det klerikala partiets sträfvanden öfver allt i Europa. Det Langrandska företaget understöddes med hänryckning af ultramontanerna i alla länder, och Langrand sjelf upphöjdes tili och med genom ett påfligt dekret till grefve. Men glädjen blef ty värr icke långvarig. Redan på hösten 1869 spred sig plötsligen ett rykte, att den internationala kreditkassan stod på mycket svaga fötter. Detta hade till följd, att en rättslig undersökning inleddes mot densamma, och den 25 Maj året derefter förklarade handelsrättten i Brissel Langrands bank insolvent samt frikände redaktören af La cote libre, som icke blott anfallit Langrand, utan äfven påstått, att undersöknings-domrarne, generalprokuratorerne Barray och Hody, med flit hade arrangerat saken så, att Langrand fick tid att taga till flykten, medförande en stor mängd värdepapper och kontanter. I denna skandalösa process blet naturligtvis äfven de Decker indragen såsom administrerande direktör. Det värsta var dock att en hel mängd af de mest framstående cheferna för det klerikala partiet deltagit i de Langrandska spekulationerna. Den offentliga meningen i Brissel var i Juni 1870, såsom följd af denna process, så upprörd, att justitieministern Bara afsatte Barray och Hady från deras embeten. Men kort derefter segrade de klerikala vid valen, och från denna tid inställdes alla åtgärder mot deltagarae i den Langrandska affären, Såsom vi ofvan sagt, var det om denna de Deckers utnämning till guvernör i Limburg som Bara den 22 dennes interpellerade justitieministern, dervid fullständigt läggande i dagen de Deckers andel i den LangrandDamonceauska affären och ätven visande, genom företeende at handlingar, att den Lanrandska bankens miserabla ställning redan 1864 var bekant för Nothomb, dåvarande medlem af regeringen. Derefter angrep talaren mera direkt ministören och sporde den, om den med godt samvete kunde sätta en sådan person som de Decker till guvernör öfver en provins, der han, bland annat, hade att vaka öfver, att underordnade embetsmän, som handhade statens medel, ordentligt fullgjorde sina pligter, han, som sjelf vore insolvent och bragt så många menniskor i ruin genom sina åtgöranden. Inrikesministern Lettenhove uppträdde på ett ganska lamt sätt mot Bara och inskränkte sig till att förklara att de Deckers politiska vandel vore helt öch hållet fläckfri och att han icke hade någon audel i de Langrandska svindelaffärerna. Härmed nöjde sig dock icke det liberala partiet. I mötet den 23 föreslog en af de liberala cheferna en motiverad dagordning, som uttalade representkammarens beklagande öfver de Deckers utnämning. Detta förslag förkastades dock med 66 röster mot 44, ett bevis på att det klerikala partiet fortfarande har öfvervigten i kammaren. Rörande de af denna sak framkallade folkdemonstrationerna meddela de belgiska tidningarne följande: Under sessionen den 22 voro platsen utanför FN Er och ingångarne dertill uppfsl Ida af en hotande folkmassa, fråa hvilken hördes ropen: Lefve 1857! Lefve Bara! Ned med ministåren! Lefve konuagen! Dessa rop förmådde borgmästaren i Brässel, Anspach, att lemna sessionen och begifva sig ut till folket, hvilket han i fogliga ordalag uppmanade att lemna platsen och icke hängifva sig åt dylika onyttiga demonstrationer, hvilka endast, såsom borgmästaren uttryckte sig, gåfvo de klerikala vapen i händerna mot folketo. Anspachs uppmaninar vunno dock icke gehör, utan han måste aga sig tillbaka med oförrättadt ärende. Efter en stund uppträdde han dock åter, omgjordad med sitt embetsskärp, och uppläste för folket en skrifvelse från församlingens president, i hvilken borgmästaren uppmanades att låta utrymma platsen. Då folket nu icke heller ville lemna platsen lät Anspach polisen ingripa, hvarvid massan, uppstämmande Da Brabangonne., långsamt drog sig tillbaka. 0 Re RR RR