Aftonbladet – 25 november 1871, sida 2

XIII Hura olika hade ej dem försia Septembe tecknat sig, om bland oss funnits någon Kulneff.s (Björnstjernas Anteckningar.) Hela skogen vid Ruona förutom en liten del i sydost var öfvergifven af ryssarne, som i ganska stor oordving drogo sig tillbaka mot Alavopåsamma gång som Adlercreutz retirerade till Salmis. Kamenski fruktade morgondagens strid; han hade lidit sådana enorma förluster vid Ruona, att han ansåg att ett skyndsamt återtåg vore det enda möjliga att rädda sin pära nog i upplösning stadda bär. För att dölja denna sin rörelse och således vilseleda Adlercreutz, utskickade han Kulneff, och denne hade befallning att så mycket som möjligt uppehålla finnarno tilldess ryska hären hann konima i säkerhet. Kulneff befann sig sjelf vid den styrka, som höll södra delen at skogen besatt. Denna styrka bestod hufvudsakligen af ryttare och hos dem trifdes Kulneff bäst. Endast långsamt framryckte kosackerna mot bryggan, och deras utomordentliga skicklighet såsom skogsströfvare kom dem nu väl till pass. Kulneff höll sig i spetsen och vid hans sida red löjtnant Petrowitsch, som utbedt sig särskild tillåtelse att få medfölja chefen, Det sår han erhållit vid kapten Tolls öfverrumpling var så tillvida läkt, att han kunde sitta till häst, men vid all häftig ansträngning var förbindningen nära att springa sönder. Läsaren gissar utan tvifvel orsaken till att han följäe med på denna äfventyrliga expedition. Raseriet öfver det nederlag han lidit, lika mycket som begäret att hämnas på baronen och den, som varit nog djerf att från sjelfva ryska lägret bortiöra hans byte, drefvo honom till detta steg.