Aftonbladet – 24 november 1871, sida 3

JULUTADLIA UL Hå UVCLyYLIR, ALL UC I CU UCSLIG fal icke kan mätas upp. Jag vill i det afseendet piminna om ett enda exempel. Det är väl bekant, att i handeln förekommer en mängd fina stålvaror exempelvis kirurgiska instrumenter. Dezza atål-l varor betalas i förhållande till sin vigt allt högrel ju mera de äro förädlade. Om man då antager, ett skålpund deraf uppgår i värde till 3000 rår, samt återgår till råvaran, så skall man finna, attl redan tackjernet är i så ringa värde som 3 öre pr l skålpund, Går man ändå längre tillbaka saknas hvarje pris, zom kan uttrycka råämnets värde, och : man kommer snart nog till ett område, der råvaran är ingens eller rättare sagdt allas egendom. Så stadgar lagen, att malmfyndigheter endest till ena hälften tillhöra jordegaren, men till den anåra den pereon, som upptäcker dem. I den tanken, att det materiella värdet är något fullkomligt förj svinnande i jemförelse med arbetets, ligger en gtor uppmuntran. Menniskohanden och menniskoviljan kelga allt bvad de beröra; de fortsätta skaparens verk och göra med kans bjelp allt det tinliga välsignelserikt för hvarje enskild menniska och för alia i gemen. Sedan vi nu en stund gysselsatt oss med det soma köpes mot Vi äfven se till huru det förhåller sig med det, byarmen Man köper, och jag vill då påstå, att äfven det är et orbete, ehuru något litet förkladt. Vi kuvna visserligen icke känna igen det i den fort, hvari bytesmedlet vannyea fram träder, det vill gäga I penningen, men de ädia m tallerna, som af alla civiliserado nationer antagilg till bytesmedel äro i sjeliva verket ingenting s0nat än en hopad produkt af arbete, tyisig sjeliva båfva de verkligen icke ett så stort värde. Ett gammalt ordspråk säger mycket riktigt guld ej annat är än. , ty hvad är det annat än en mineralart, åt hvilken genom användningssättet gifvits stt visst värde? Orsaken, kvarför de ädla metallerna j användas till mynt, det vill säga till bytesmedel och i värdemätare, är dels, att de äro vackra att handskas med, dels att de lätteligen låta sönderdela sig t i smärre likartade delar och slutligen, att de icke i äro angripliga af rost och en del andra förstörande j krafter, utan kunna förvaras huru lång tid som helst. Orsaken till deras stora värde äter ligger i det myckna arbete, com erfordras för deras irambringande. Det är visserligen sannt, att då stora guldeller silfverfålt någon gång upptäckas, en och an-l, fan af lyckan gyonad person kan i ett ögonblick förvärfra rikedom derigenom att slumpen låter hol! nom hitta större eller mindre qvantiteier af dessa; metaller, men sådada lyckträffar äro sälisynta och regeln är den, att på uppsökandet af hvart och est ) guldkorn nedlägges så otroligt mycket arbete, att dess värde nära nog öfverstiger den frmna qvantitetens, sedan den blifvit förvandlad i mynt. I äldre tider begagnades och ännu i dag förekommå i micdre odlade samhällen belt andra bytesmedel, vanligtvis sådana sor kunna användas i det dagliga bruket såsom kreatur och dylikt. 1 språket har man bärom flera påminnelser. Så är ordet få i svehsks språket littydigt med ett ord, so.a ännu förekomrietf i det juridiska språket, nemligen. in lagsfå hvarmed förstås en rumma, som jag nedsatt till frörvar hos annan persyn, och man kan deraf sluta till att fälrreaturen i fordaa tider hos oss användts såsom ett bytesmedel. fyen dyrbara skinn af vilda djur hafva spelat en stor roll såsom värdemätare och skatterna utgingo flerestädes i sådana skinn. Deraf har on af våra bergslager ) erhållit namnet Skinnskatteberg, emedan konungens fogdar der upptogo kronoskatterna i skinn och det för ej längre tid tillbaka, än under Gustaf I:s regering. 1 finska språket förekommer ännu ordet ikorreland, hvarmed förstås en åkervidd så stor, att derför skattats ett ikorreskinn. Ja, man påstår, att det ryska ordet rubel ursprungligen icke betyder annat än ett dyrbart djurskinu. Vi se här!, af, att mycket i sjelfva verket icke eger annat , ade än hvad det menskliga arbetet deråt förlä) nat. Nu kan jag tänka mig, att en sak är så dyr, att js icke ea persons arbete är tillräckligt att lösa den !i med, utan att dertill fordras icke allenast flere per1 soners utan flere tidehvarfs samlade arbete; Sålt är hvarje ärfd stor förmögenhet ieke någonting !:i annat än arfvet af äldre slägters arbete till fördel för sina efterträdare på jorden, och det är välin( gen af oss, icke ens den anspråkslögaste, gom icke j1 hoppas att något af det arbete, han här förrättat, ii skall återstå efter hans död samt komma hans ef js terträdare och närmgsste till godo. Deriligger för E osg, gom nu lefva, och särskildt för dem, som på I c något sätt förmå ingripa i samhällets angelägen) . ; j 1 heter, en uppfordran att förvara åt oss och åt våra efterkommande den dyrbara rättigheten att lemna i arf åt dem, som härstemma från oss, eller åt dem, som eljest bero utaf oss, den förmögenhet, vi utöfver eget behof kunnat förvärfva till kommande slägters nytta och välsignelse; och deriligger äfven en protest mot de samhällsläror, som säga, att menniskan icke-eger rättighet att samla något för sig sjelf elier för de aina, utan att Allti. hvad hon förvärfvar måste såvidt möjligt är lika fördelas på den stora massan af menniskor. Jag torde, om icke nu, så vid något annat tillfälle få anledning återkomma till dessa samhällsläror, hvilka uppträdt under namn af kommunism, socialism och flere andra vetenskapliga benämningar. Till hvad jag nu sökt framställa om arbetet och dess egenskap att frambringa allt det nyttiga i verlden eller att åtminstone göra det naturligt nyttiga användbart för menniskan, har jag ännu en sak att ytterligare tillägga och den är af icke ringa intresse. Hvar och en af oss vet af erfarenhet, att det fordras lång öfning innan man kan lära sig åstadkomma ett arbete med det mått af tid och krafter, gom enligt de ekonomiska lagarne dertill kan och bör foråras. Denna erfarenhet har redan för länge sedan lärt menniskorpa att fördela arbetet i flera särskilda slag och att egna sig blott åt ett för at; deri uppnå så mycket, större färdighet. Vi hafva sett, att i arbetet ingår icke blott den yttre kroppsliga förrättningen, utan äfven något, som man skulle kunna kalla för det andliga arbetet, det vill säga kunskapens arbete. Såled:s är det flera olika fält af arbete, som samverka för att bringa det för menniskan nyttiga i ett sådant skick, under en sådan tid och till en sådan plats, att det kommer dem, som deraf äroi behof, bäst tillgodo. Man skulle kunna vara frestad tro, att de som sitta vid sina böcker eller på sina laboratorier eller som befatta sig med beräkningar öfver verldskropparnezs rörelser, icke göra annat än tilifredsställa en loflig nyfikeahet hos sig sjelfva och hos dem, som äro i tillfälle lära känna resultaten af deras ansträngningar; men detta är lyckligtvis ett stort misstag och så stort, att ingen andlig upptäckt gifves, som icke förr eller sednare omsätter gig i någon förbättripg hos det för menniskan mångdubblas. j IE I, J L J q I ST fen aa Si få ken agneliga, hvarigenom dess nyitai. er satt för 50 år sedan i England j. en stor vetenskapsman, hvars namn troligen är: kändt af alla, som sysselsätta sig med naturveten-) skaperna, han hette Faraday. Denne man upptäckte, att från feta oljor med lätthet afsöndras vissa kolväteföreningar, af hvilka han då icke insåg att någon praktisk nytta kunde vinnas. Efter honom kom en annan kemist, Mitscherlich, som af samma föreningar frambragte den a. k. benzinen. Efter honom kom en annan, som gaf fulländniag . ät det halfförädlade råämnet och slutligen hittade på, att deraf kunde beredas detta förträffliga fårgämne, som vi benämna anilin, hvilket således är följden af upptäckten på Faradays laboratorium. 1 sjelfva handarbetet har arbetsfördelningenvigat huru otroligt vigtigt det är, att ingen befattar sig med alltför mycket på en gång. För 100 år sedan Jefde i England en man, somshette Adam Smith, märkvärdig derför att hanär den, som först pppställt statsekonomiens läror i en vetenskaplig orm. han tagit ett exempel från knappnålsfäbrikationeh och säger att en knappnålsfabrik, som sysselsät ter 10 arbetare, kan lemna 48,000 knappnålar om dagen derigenom att arbetet, som sönderfailer i 26 olika förrättningar, fördelas på de särskilda arbetarne, då, deremot, om hvarje arbetare skulle handskas med knappnålen från början till slut, I sitt arbete om arbetsfördelningen hår