Aftonbladet – 24 november 1871, sida 3

Iden andra, eller tvärt om, T. ex. danske opfattelse — sv. uppfattning, besiddelse — be sittning, och å andra sidan d. betydning sv. betydelse, betragining — betraktelse 0. 8. v I danskan fions både afscetning och afseltelse med samma betydelse. Svenska bildar vigning (invigning) eller vigsel, men ej vigelse a! viga, under det att danskan bar vielse (i analogi med döpelse). Datsvenska ordet undersökning motsvaras i danskan af undersögelse, men bildningen sökelse finns äfven i svenskan och framträder t. ox. i hemsökelse. Samma förhållande med användning, jemföråt med danska anvendelse och sv. omvändelse; omgifning, jamfördt med d. omgivelse och sv. angijvelse. Ingenting hindrar att i svenska språket bilda en ordform sändelse med konkret betydelse vid sidan af det abstrakta sändning; jemför rökning och rökelse, bakning och ockelse och det är just en sådan ordbildning, af nviken posttjenstemännen haft behof. Det klandrave rostförsändelse har alldeles samma tonfall (1) och SPMM2 ÅN delss gom det likaledes konkreta skuläjur delse eller sockerbakelse. Hr B:s yttrads modan, ett det icke skulle erfordras mer än ett ord af hr B., för att vederbörande pösttjenstersän genast skulle känna sig manade att med stöd af denna auktoritet vidtaga en 8 E. rättelse i förevarande afseende synes derför näppeligen kunna förverkligas. Sedan ins nu nått sitt sytte att ådagalägga den fullkomliga obehörighetsen f br B:s anmärkning, är tid avt nedlägga pennan. Ionan ins. gör detta, må han likväl tillstå, att han under läsningen af hr B:s uppsets funnit åtskilliga andra besynnerliga påståenden, mer eller mindre svätvande och oklara uttalanden, som fullt ut vore lika mycket i behof. af beriktigande och sann belysning, som det nu afbandiado ärunet, Inse. saknar för sin del hos hr B.icke säkerhet i uttrycken, men säkerhet i ståndpunkt och den ve tenskapliga behandlingen. Han finner den Bergstedtska framställningen af ämnen, som rörs svensk språkforskning, hafva alltför mycket kerakteren af ett alldeles osäkert famlande, för att den skulle kunna ingifva det ringasto förtroonda, När dotta är hörvidlag litt nog att genomskåda för äfven den mindre sakkunnige, hvilka tillfällen till anmärkningar skola icke då erbjuda sig för den, som är med ämnet mera förtrogen, än förhållandet är med insändaren? Iog. älsker sitt modersmål och känner om20 r dess ans och rykt Virtvosivt i epråkets behagdling fögaar även honom men den kan i bars ögon aldrig ersätta bristen på reelt innehåll, aldrig förvandla tomt och svamligt causerio till en grundiig och på verklig sakkuoskap bygd framställning. En hemställan skule vi till sist vilja göre till hr B. Vore det nemligen icke skäl ih att S.mtidene utgifvure, innän ban med sådan ifrer uppsöker grandet i nästang Öga, åtminstone rensade bort en ster bjelke, som sittor i dot egna? Man får hos h: B, rikt tillfälle att iakttagas, hurosom svenska fömiginer böjas i bestäxd form med maskulin artikel. Endast i den nu omnämndse uppsatsen kan man läsa benämniagarne., föres stälioingarne., teckningarnes, tidningarne (tre gånger) o. 8. v. Irgen, som verkligen känner svenskt språk, skrifver numera på deita sätt, Vi hafva beredt oss tillgång till Rydqvists arbete och funnit, att han i andra bandet sid. 335 ytirar: Att med an del förs fattare, äldre och yngre, skrifva drottningarne, qvinnorne, är lika mycket mot regeln som otialet; alltså blott en ögonfägnsd för den olärden. ; Vi villa icke tala om sådana sakor som att hr B. i denna semma nppsats skrifver fästad; att han förordar att skritva och söga balkoner (jemför kalkoner), saloner i stället för balkonger, salonger; stt han anser sig ätergifva det med boketafven g tecknade främmande ljudet i ingenieur, gönanti enlighet med svenskt skrifbruk, när ban avvänder det tycka sch och tecknar inschengörs, schenangts: att ban påstår, att det äanzka udbylte eudast är en förplattning (!) af det tyska ausbeute och följaktligen betyder ett byte i bemärkelsen af rof, men alldeles ingentipg ömseidigts; att föreställningarna språklig, saklig m. fl. picke äro saturliga för en svensk tan kegång.; alt Varsåva skulle vara den inhemska polska benäsuninyen ör den stad, som vi äro vana ett kalla Werschau (Werszaw) a m m.m. Allt detta är af underordnad betydelsa i jomförelsa med ätskilligt annat i samme uppsats, som tarfvade en utförligare granskning al fullt sakkunnig person. PTostman. Ås a RE a NOR a