Aftonbladet – 24 november 1871, sida 3

Herr Bergstedt contra poststyrelsen i en språkfråga. I tidskriften Samtiden för den 11: Nor. har Bargstedt afbandlat frågan om främraande bobegdling i svenskan, och har. dervid igt sätt i förbigående utdelat de oundgängliga stächugjen åt höger och venster Den nervöst fratiga och vresiga ton, som synes vara oxkiljaktig rån hr Borgsiedts skriftställareskap, ljuder natarligtvis äfven här, så framt den icke emelisnåt öfverröstas utaf lika ilskna som Eoketta tlatechar ifrån det in strument; som hr Bergstedt alltid håller i der enå handen, så snart han fått pennan i der godera. I den ifrågavarande uppsatsen är det än-den ene än den endre persönen eller idår, som i tar och ordning får aitta emellan: än gäller anfallet skahdinavismen och de rätttrogna skaudinaverna, än måste det i förbigåendo grälas på hr Arthur Hszelius och än ipföres i betrakielsen hr Gomel politiska verksamhst o. s Vv. ,. Ja, till och med Svenska akademien ändgår icke hr B:s tuktande band, notan ser det nästan dt som om den forna kurtisen mot denna myndighet numera ästan vore på väg att slå öfver i nägot motsatt. — Märkligt nog lomuas dock hr eckiesiästikministern denna sång oantastad, någonting, eom, efter hvad br B. förut visat, dock ingalunda ksa bero derpå, att det till bebandling upptagas ämnet om främmånde ords bobandling i svenskan skulle vara för heterogent, för att hereda lämplig öfvergäng till betraktelser Öfver Gerno mans embeta verksam : En snärt från hr B:s nämnda skriftyg har äfven träffot k. generalpostatyrelsen och dess embeteskrilvelse. Hr B. vänder sig neriligor mot sett uttryck, com nyligen inkommit i vårt språk genom ett embetsverk och sow är bäda felaktigt och anstötligt, nemligen postförsändelse, för att beteckna föremål, hvilka sändas med roster,, Hr B. ytirar vidare: Ord möd detta tonfall (!?) äro efter vårt epråks lagar icke egoadesatt beteckna kon kreta ting.o En höget ikärkvärdig upplysning! Äiren den med sitt svenska modersråls lagar föga bekante känner godt till, om bao är en bildad man, att vårt språk icke är så inrättadt, att minsta flv ockn till regel om ördens sbsisaxta je: konkreta betydelse är att, på söm br B. avgifvit, beta från deras beoning. Eller hafrs t ex. orden menniskäa, borgare, köhungar Oo. a V., hvilkas konkreta batydese igen lär kunna förneka, något annat tevfoll än sändelsen, händelse? Ljuda försändelse, förargålse med annvin ton än förmyndare, bedragare? Spanmålshandlare ärö venligen ansedda såsom mycket konireta föremål och äädock ico-båller deras svenska namn samma tonfall som det omordade postförsändelse Br B:s pästående är så gällsämt, att det icke synes kunna förklaras annorlunda än genoin sntagande af att någon begreppsförvirrivg hör egt rum. Den (visserligen ganska oklara) tanke, som föresväfvat hr B., när han vedskrifvit sin underliga sate, kan icke gerna hafva vatit någon annan än den, att svenska ord, som äro bildade genom tillskott af ändelsen else, oftast häfva abstrakt betydelse, säsom händelse, väckelse, bekännelse. Men detta är långt ifrån någon allmän regel. Man kar med de yttre sinnena uppfatta både bakelse och rökelse och gör medelst amaken vanligen bekantskap med det förra föremålet, likasom genom Iakten med det senäre. Den arme fånge får också nogsamt erfara, att fängelse har mer än abstrakt tillvaro. Den som af en eller annan anledning finner behof af täckelse, nöjer sig icke heller gerna med biotta tankeföremålet. Vi behöfva icke vidsre påminna om t. ex. heckelse, stärkelse. Ur bifar känner enhvär spökelse. Många dylika ord, som ursprungligen baft sbstrakt I betydelse, hafva med tiden erhållit en Konj krat. Man säger t. ex. pu mer, att en styrelse sammanträder. Smörjelse kan äfven betyda smörjoingsmedel, salva. Det förhåller (sig alldeles på samma sätt med de feminina lorden på -ing och -ning, som ofta kunna hafva konkret betydelse, t. cx. betjcning, räkj ning, förfriskning, omgifning. Till och med I sändning har i senare tider börjat att arI vändas i konkret bemärkelse, så att man talar om att mottaga en sändning böcker. Det är i fulikomligaste öfverensstämmelse härmed, som ordet postförsändelse blifvit al geI neralpoststyrelsen användt. Enda skilpader är, att detta ord bildets et verbet sända med em anvan tiläggsändelss, nemligen -else någonting som visserligen icke är emot sven ska språkets lynne. Verb konna i vårt språk , bilda aflecningsord både på -ning och -else it. ex, relning och reielse, användning och om, vändelse, omgifning och angifvelse, errällning förrättning och berättelse. Ingendera bitdnpinigen kan på minsta sätt sägs strida emot i det svenska språkets lagar, om än händel sen så fogat, att den ena företrädesvis kom. mit i biok. vid ett tillfälle och den andre vid ett annat. Det intima sambandet mel: lan svenskt och danskt språk visar sig hä på ett märkligt sätt, i det stt danskan oit ; har den ena ändelsen, der svenskan hal 2