Aftonbladet – 23 november 1871, sida 2

aga i sin hand beredandet af alla dessa reormer. Hvad kan man väl invända häremot? Hvad? Har landet yttrat sig? Nej! Nej! Ty den minsta granskning af dess genom allmänna rösträtten uttryckta åsigter ådagas ägger på det klaraste, att landets vilja är republikens grundläggande. (Bifallsrop.) Men ill och med utom dessa högtidliga vota företer sig ett vigtigt faktum, som är om möjligt ännu mer betecknande, det är nationalförsamlingens vanmakt, yttrande sig deruti, att hon vågar ingenting företaga, som är stridande mot dessa nya beslut af nationalviljan. (Liflig rörelse.) uro skulle man, då å ena sidan nationen befalt och å den andra församlingen erkänt, att hon icke kan motsätta sig denna vilja, kunna qvarstanna längre utan att begå en verklig rättskränkning mot landet, utan att kompromettera dess materiella och moraliska intressen? Huru skulle man ännu kunna förlänga och draga ut på tiden detta provisoriska tillstånd, vägra att lösa någon fråga och envist säga: vi mottagit ett obegränsadt mandat, obegränsade fullmakter; alla senare manifestationer af valmännen förmå ingenting mot denna åt oss från början uppdragna maktfallkomlighet; Frankrike haringen rätt att tala; det är vi som skola bestämma öfver dess öde! (Djup ge Lyckligtvis är detta språk icke officielt, och äfven de som ifrigast föra det på tungan skola icke kunna göra någonting för att realisera ett sådant trots mot nationens suveränitet. Dömde till vanmakt, genom församlingens sjelfva sammansättning, inkastade i ofroktbara partistrider, skola de deputerade sjelfve inse, att det är tid att göra slut på detta kaos och återgifva åt den allmänna rösträtten dess fria förfogande öfver sig sjelf. (Bifall). Är då för öfrigt, mina herrar, detta offer så svårt? Är det i sjelfva verket att begära för mycket af menniskonaturen, då man yrkar på en klok och verkligen politisk handling? Låtom oss undersöka frågan. I Maj månad 1870, i det ögonblick då under påtryckning af agenter af alla slag och med tillbjelp af alla möjliga manövrer kejsardömet tillnarrade sig Frankrikes förtroende och bedragande det genom en snärjande fråga, erhöll sex millioner röster, som begärde freden och fingo kriget, sex millioner som sade stabilitet, och hvilka man öfverlemnade åt förderfvet, sex millioner som sade: ordning, och mot hvilka man lössläpte ett förfärligt oväder, sex millioner, som ville säga: omtänksamhet för nationens intresse, och som man svarade med en oförnuftig och brottslig utmaning; ty despoten hyste det brottsliga hoppet att i krigets tillfälligheter vinna en ny styrka som ännu en gång gjorde det möjligt för honom att undertrycka landet — då rådde ännu alltid traditionen från Bonapartes tid, då han, undertecknande en tilläggsartikel, sade: vi få se efter segern. Ni vet hvad detta kostat oss; men det torde kanske vara af nytta att hemta en ny lärdom af sjelfva plebiscitet och de händelser som följde på detsamma. Dagen efter katastrofen vid Sedan, lika som alltid sedan nära ett århundrade i detta land då Frankrike stod på branten af sin undergång, up;stod republiken. Hon utgick ur folkmedvetandet och ur den allmänna vältärdens kraf. Hon ärfver ett förflatet, som ingenting kan godtgöra, och hennes motståndare skulle vilja göra henne: ansvarig för de olyckor monarkien medfört. Denna gemena lögn skall icke bedraga landet. För tredje gårgen och genom samma händer var nationens existens hotad, och i denna stund vågar jag påstå, att i det ögonblick, då republiken tog makten, ett ögonblick, då alla våra resurser voro uttömda, hon allena kunde segra; men besviken af lyckan och af menniskorna räddade hon ändock det, som utgör en nations dyrbaraste goda — äran. (Bifall.) Nåväl, denna republik, som tyckes komma att allt mer och mer befästas genom den allmänna rösträtten, står öfver alla diskussioner och anfall, och jag frågar mig slutligen: hvarifrån kommer ett så stort resultat? Det beror icke endast af det republikanska partiets verksamhet och klokhet. Orsaken ligger djupare, och jag vill med eder tillåtelse företaga en analys af de sex millioner röster, som voro för plebiscitet. Jag erkänner, att; oberäknadt de eggelser, manövrer och konstgrepp af alla slag, som kejsardömets agenter tilläto sig, det fanns en viss fraktion, som, kosta hvad det ville, röstade för kejsardömet; men de öfriga kan manfdela i två partier, af hvilka det största — minst fyra millioner — under sjelfva keja sardömet representerade hvad man kall2åe den cesariska demokratien och ville låta den vinna burskap i landet samt trodde på dess framsteg och på dess organisation genom en herrskares hand både inom och till och med utom landet. Detta är den grundvillfarelse, som medfört Frankrikes sedliga förnedring och förlusten af dess båda skönaste och stoltaste. provinser. Ja, desse ECC röstande begärde en utveckling af 1789 års principer, inskrifna på framsidan af den konstitutionella byggnaden, Kejsardömet å sin sida åberopade dessa principer för att göra sig dem tillgodo, för att förleda massorna, vinna arbetarne: och bibehålla bönderna. Men det åberopade dem omplartid. z ET repar ännu en gång, att bland dem, som öste för plebiscitet, Toro många hederliga, ärliga själar, som blifvit missledda, ty de ville 1789 års principers herravälde i ett demokratiskt samhälle. De ville jemn