Aftonbladet – 23 november 1871, sida 2

dom, som betecknas med det grymma uttrycket: det lägre presterskapet. I sen således, att, långt ifrån att vara presterskapets fiender, vi blott önska se detsamma återvända till sina föregångares i den stora konstituerande församlingen demokratiska traditioner och deltaga, liksom öfrige fransmän, i en republikansk nations lif. Jag upprepar det, jag framkastar denna tanke blott i förbigående. Jag upprepar det och säger att vår framtid beror på antalet af skolor, skollärarnes beskaffenhet, den obligatoriska skolgången, ett vidsträckt och omvexlande!skolprogram; så att i stället för ett stympadt vetande man låter menniskan erhålla sanningen, så attintet som kan intränga i förståndet måtte hållas doldt för henne. Men detta mål kräfver stora ansträngningar, arbete och uthållighet: arbete, det är just demokratiens lag och det republikanska partiets ansträngningar bestå i att med arbetets välde ersätta lätjans ruinerande välde. Det finns också en arbetets politik, den är motsatt krigets och eröfringens gamla politik. Må vi ej skilja denna arbetets politik från tanken på fosterlandets storhet och välstånd. Hvarför skall folket hädanefter vara beredt på den sista uppoffringen, när det anser uppoffringens stund vara kommen? Jo, det blir för att rädda arbetets eröfringar, för det ingenting skall förloras af denna rikedom, som skapats genom mödor och besparingar, på det man ej må rikta något slag mot denna civilisation, hvars frukter man fått smaka och hvars kapital, det intellektuella kapitalet, måste bli återgäldadt. (Lifligt bifall, handklappningar.) Men denna tillkommelse af arbetets verld, denna triumf af rättvisan genom fallgörandet af sociala pligter äro icke möjliga — och det är derför vi sätta vår tro till den republikanska idån — annat än i republiken och det är derigenom, m. h., som till frågan om massornas framåtskridande sluter sig den stora lösningen af sociala problemer, olösliga utom denna form par excellence, i hvilken a partier kunna mäta sig med hvarandra och eröfra makten utan att behöfva tillgripa vålder.) Det är under denna regering, som ensam är värd detta namn, der hvar och en har sin valsedel och har lika stor rätt som sin granne, man kan införa varaktiga stadganden, grundlägga institutioner som ej behöfva blifva våldsamt förstörda, emedan de ej tillkommit för en familjs eller en enda persons fördel, der alla hafva del i styrelsen och suveräniteten, der den verkliga ordningen härflyter ur hvars och ens förmåga och ur allas vilja, och der makten, alltid öfvervakad och tyglad, icke vidare sträfvar efter ärelystna stämplingar, ty de finge nog sitt straff. Denna rena, enkla tanke om republiken uppstod i hufvudet på folk, som man betraktade blott såsom drömmare; men när man sett alla de monarkier, som uppståttunder femtio år, ramla ofvanpå hvarandra — då blef det för deras egen skull, för deras egen dygd. Man har lemnat åsido, det är sant, de män, som uppträdde till republikens försvar, men man har gått på djupet i frågan och man har sport sig om ej republiken ändå vore den styrelseform, under hvilken man kunde på en gång längst vidmakthålla stabiliteten och på samma gång försäkra sig om utvecklingen af allas rättigheter. I hafven då sett män, som, i ungdomsåren betraktande republikens tillkommelse såsom en ren sofism, blifva dess ifrigaste anhängare, dess officiella försvarare, desto mer dess berättigade försvarare, som deras förflatna lif ej gjorde dem just så fallna för att spela en sådan roll. Man mäste glädja sig häröfver; men man måste ständigt oroa dem, vaka öfver dem utan rast eller ro; man måste med dem erkänna att deras omvändelse var kanske uppör att ingenting skulle vara så förmånligt för oss som att de vore ståndaktige och att till följd deraf våra besvär skulle reducera sig till detta: fallbordardet af en väl berättigad omvändelse och förbättringen af den republikanska strater. Vi äro verkligen ej i den belägenhet, hvari vi förr befanno oss, och specielt vid plebiscitet i Maj 1870; vi äro ej förtviflade eller alldeles nödvändigt att tänka på republikanska institutioner, icke på platoniskt sätt, utan dets utväg mot hvarandra. (Lifliga applåotåliga, vi äro tvärtom fulla af förtroende, fulla af hopp. Ja, vi hysa;den öfvertygelsen, att efter de upprepade lexorna af ödet, inberäknadt det olyckliga blodbadet i December, finns det ingen pretendent, zom kan med våld försöka en monarkisk restauration. (Lång varigt bifall.) Nej, vi hysa ingen oro för republikens konsolidering, men på det hon ej må förlora folkets gunst, på det man ej må taga henne från oss, blir det nödvändigt att hon blir fruktbärande och verksam; det är derföre, m. h., man finner oss så uppblossande mot allt som är ett hinder för genomförande af det program, jag framlagt för eder; det är derföre som vi gent emot en nationalförsamling, hvilken envisas att fördröja republikens konstituerande, hvilken vill fråntaga landet dess hufvudstad och hvilken affekterar att betrakta såsom provisorisk, såsom existerande blott till namnet, den styrelseform vi nu ega, derför är det som vi äro fallna för att kritisera denna församlings handlingar och att inför landet stämpla dem som en verklig usurpation. Det är också derföre vi inbjuda alla våra vänner att förena sig med oss föratt fordra, icke i ett partis intresse, utan i ett uteslutande nationelt intresse, att en ny nationalförsamling och en alldeles obestridlig majoritet tant. s Behn KR nan tatt Randstad: ta Mato