Aftonbladet – 23 november 1871, sida 2

vita här kändes igen bland alla. De ryska kulorna måtte ha en viss respekt för gråhåriga personer. Han lär vara slägt med fänIrik Ståblkrona Har jag hört, till och med hans morbror. Fändriken är också en pojke, som det inte är värdt att leka med när han ir retad, och så fin han än är, har han likväl styrka och vighet för två. Se, der sticker en arm fram i vassen, hollah, finns det någon der, så svara, Ju hör dig nog, antingen du talar finska, svenska eller ryskal Pekka lyssnade en stund, men när intet svar förnams, återtog han sin monolog: Den fina fröken skall således vara fändrikens kusin. Hm, hm! Skada att jag inte gett dem tillhopa, annars skulle jag nog ha knnnat spått nånting för framtiden. Det vär ett besynnerligt sammanträffande dem emellan, såsom Jussu talade om. Hade inte sett hvarandra på många år. Ja ja; loger Jassu, så ljuger också jag, men Jussu plägar aldrig ljuga, alltså — — ah, se der är armen igen. Jag vill vara fördömd om den inte tillhör en finne. Holla, kamrat, har du fått så många kallsupar att du inte kan svara när en ärlig savolaksare ropar an dig på krigsmannavis. Skall jag bjelpa dig från fiskarne, som annars torde hälla till godo med din syndiga kropp? Åhnej, det kan du allt låta bliv, bördes en grof stämma bakom Pekka, som redan begifvit sig på väg för att draga upp den dranknade kamraten, Låt du honon ligga der han är.; En kristen man och en ärlig krigare bör väl få hvila i en ärligt tillredd grafs, mumlade Pekka, misslynt öfver att han blifvit störd. Jag unnar min nästa så godt som jag unnar mig sjelf, ser du, Jussu, och jag tycker att vi gerna kunde fiska ppp honom, gå att han åtminstone komme på det torra. Nå ja, eftersom du ändtligen vill det, så har jar iogenting deremot., svarade Jussu och följde Pekka ned till sjöstranden. Sedan da bevisat sin landsman denna sista väntjenst, återvände de till bron, Du pratade nyss, för dig sjelf så att