Aftonbladet – 23 november 1871, sida 2

ett slägte, som vore förvekligadt, försoffadt,)d beredt på att underkasta sig alla olyckor,k liksom vore de af försynen beslutna (djupla sensation). d Häri ligger, m. h., den största fara, somlt samhället at 89 kan löpa, detta samhälle,lr hvars arftagare och represesentanter vi äro.;o Samhället af 89 har till hufvudsyfte att göra,p gällande det politiska och sociala systemet om! förnuftets försteg framför nåden, om den öfver-t lägsna ställning medborgaren intager öfver slafven. I stället för den romerska doktrmen, som t vänjer förståndet vid tanken på en mystisk t Försyn, hvilken ensam känner hemligheten af den nåd och onåd han beskär, hvilken hyllar s den läran att menniskan är i Guds hand blott 1 en leksak, undervisar revolutionen om förnuft tets öfverhöghet, den menskliga viljans makt (c och ansvarighet, friheten att handla, och den : finner orsaken till mensklighetens lidanden c och olyckor ligga i menniskornas okunnighet !! eller felsteg. 1 a Sedan åttio år stå dessa begge system i gentemot hvarandra; de ha delat själarne sig emellan och hafva underhållit just i samhäl; lets hjerta en antagonism, ett förbittradt krig, : gom förklarar hvarför, till följd af bristande l: enhet i undervisningen, vi tumla och tumla, utan att någonsin kunna stanna, från revolt i till förtryck, från anarki till diktatur. 1 Man måste utplåna denna motsägelse, !l skingra denna förvirring i begreppen och här:i för finnes blott ett medel och det består il: att göra sig qvitt alla särskilda intressen i den offentliga undervisningen, på ett fullt. opartiskt sätt, göra sig qvitt från alla dessa! doktriner, alla dessa system, alla fdessa sek-! ter, alla dessa kyrkosamfund; det består i att öfverlemna åt fritt val, till och med åt hugskott, undervisningen i de religiösa lärorna; det består i att verkställa särskiljandet af de begge verldarne: den civila och politiska verlden samt den religiösa verlden, för hvilken jag nog förstår att man hyser oändligt mycken vördnad. Den verld, för hvilken vi äro till, för hvilken vi böra offra allt: vår förmåga, vår kraft, vårt lif, det är den moderna verlden; den verld som tillbakavisar det teokratiska herradömet; den verld, som vill tillfredsställa icke blott de materiella intressena, utan äfven de politiska, d. v. s. som endast underordnar sig menniskorättens myndighet; den verld som törstar efter vetande, sanning, fri viljeutöfning, jomnlikhet och som kommer till förklaring och praktisk utöfning af de samhälleliga rättigheterna genom frigörandet och förherrligandet af den menskliga personligheten i det högsta som i det lägsta. (Handklappningar.) Men denna reform i uppfostran och denna distinktion mellan religiös uppfostran och lekmanna-uppfostran förena sig till lösningen af ett annat problem, som länge stått på dsgordningen: skiljandet at kyrkan och staten från hvarandra. Jag anser det ej lämpligt att sysselsätta oss med de olika skitten, som denna fråga har genomgått; men jag vill i förbigående påkalla er uppmärksamhet såsom intelligenta och fredliga republikaner på den demokratiska sidan at frågan om presterskapet. Förr i tiden fanns i den gamla franska monarkien ett mycket stort presterskap, troget traditionerna och det religiösa och nationella oberoendet. Frankrikes kyrka hade alltid hållit sig ofvanom de ultramontana anapråken och derigenom hade hon ingifvit vördnad åt hela verlden. Nåväl, denna kyrka har försvunnit, emedan, under förevändning att kämpa pot revolutionens principer, men i verkligheten af instinkt att vilja herrska, det högre presterskapet har, i början obetydligt men snart lateslutande, rekryterat sig bland representanterna af den fullt rena romerska läran, så att i våra dagar det verkligen ej finnes något franskt presterskap åtminstone i de högre graderna. Emellertid finnes ännu qvar en del prester, som kunde gifva oss en föreställning om det gamla Frankrikes, det är det lägre presterskapet. Det lägre presterskapet! Ja, man kallar det så, emedan det, såsom varande en slaf i sina mästares händer, befinner sig på underdånighetens lägsta trappsteg; desse äro de mest ödmjuka, de mest resignerade, de mest blygsamma bland prester. Det lägre presterskapet — det är ett regimente,, yttrade i sittande senat en högfärdig kardinal, när jag kommenderar marsch, så marscherar det. Jag har aldrig kunnat utan en känsla af vrede läsa dessa förmätna ord. Ja, jag är en den fria tankens anhängare, jag anser ingenting kuona mäta sig med det menskliga vetandet, och dock kan jag ej undgå att känna mig gripen af vördnad och rörelse, då jag tänker på dessa män, om hvilka man yttrar sig så ötvermodigt och hvilka utgöra det lägre presterskapet. Nej, jag är icke kall för den l ringe tjenaren, för denne man, som, efter att ha erhållit en helt kort och ofullständig un dervisving, inträder i skötet af denna starka Toch friska landtbefolkning, från hvilken han lutgått. På samma gång bonde och prest, lefver han bland denna befolkning, han ser dess svåra och härda kamp för att kunna existera. Hans mission är att lindra dess lidanden, han egnar sig deråt af hela sin själ; han bjelper dem och tröstar dem. Under farorna och förlusterna, som åtföljde den fiendtJliga invasionen, såg jag dessa män visa sig som hängifna patrioter; de tillhöra demokratien, de hålla fast vid den, och ville de blott öppet uttala sig, skulle mången bekänna sig vara demokrat och republikan. Nåväl, m. h., det är i a på landsbygden som måste erhålla upplysning, som man måste frigöra, af hvilket man måste skapa hela vårt presterskap, på det att detsamma måtte ryckas ur den roll och den trälHittar rna kt Arn hvita här kändes igen bland alla. De ryska .