Aftonbladet – 23 november 1871, sida 2

mycket väl, de som hafva intresse att, göra menniskorna till ett fält för sin egen-! nytta och att föreviga deras qvarstannande i ! förvirringen, de begripa, säger jag, att hvarje: gäng man lär en menniska att läsa, skapar man en fiende till den. Men det är icke, enligt min åsigt, genom orimärundervisningen — om hvars omfång man dessutom borde komma öfverens — :; kostnadsfritt gifven och obligatoriskt motta-. gen — som detta framåtskridande bör ske,! utan det är i synnerhet genom undervisningen I det derpå följande stadiet, hvad man kallar den högre undervisningen, ty det är med denna högre punkt på vetandets nivå, som man bör sysselsätta sig, om man vill att undervisningen skall dana ett större antal rättvisa, starka och fria män. Det är med anledning häraf jag alltid uti det republikanska programmet uppstälit folkundervisningen som första reformen; men denna undervisning behöfver framför allt vara genomträngd af den moderna borgerliga andan och upprätthållas i enlighet med vårt samhälles lagar och rättsbegrepp. Jag skulle i detta hänseende vilja säga er min tanke i hela dess omtång. Nå väl, jag önskar med hela min själs styrka, att man icke endast skiljer kyrkorna från staten, utan äfven att man skiljer skolorna från kyrkan. (Lifligt bifall.) Detta är enligt min åsigt en politisk, jag tillägger: en social nödvändighet. För det första förkastar jag helt och hållet det svepskäl, som anföres mot anhängarne af lekmannaundervisningen och som består deruti, att man beskyller dem att vilja dana ateister, och att vilja införa en antireligiös undervisning i skolorna. Mina herrar, min öfvertygelse är, att det icke gifves något vördnadsvärdare hos menniskan än samvetsfriheten, och jag anser samvetsförtrycket för det på en gång hiskligaste och vanmäktigaste af alla attentat. Nej,jag är icke fiendtlig mot religionen; det är just derför jag begär att skolan och kyrkan skola skiljas. Jag är öfvertygad, att det är derför, att ett rådande parti i kyrkan har tillvällat sig en nästan oinskränkt makt att meddela undervisningen i våra skolor och att utbilda barnet, för att bemäktiga sig mannen och medborgaren och för att derigenom komma åt sjelfva staten, som presterskapet har upphört att vara en stor andlig korporation, för att i stället nedsjunka till rangen af ett politiskt parti; det är derför att man öfverträdt kyrkans råmärken, som kyrkan har förlorat så mycket i aktning, och icke blott kyrkan, utan äfven dess tjenare, hvilka man sett bli lydiga or för de mest förderfvade styrelser. (Bifall.) Sålunda har man sett dem sjelfva förlora känslan för deras värdighet till den grad att de blifvit passiva verktyg i en mörk och främmande makts händer, hvarander de vant sig att icke längre anse sig för franska medborgare, utan tvärtom gjort sig en heder af att blott vara den teokratiska maktens tjenare, denna makt som skickar dem sina order och dogmer. (Sen sation.) Det är sålunda att på en gång återgifva det andliga embetet sin helgd och menniskan sitt samvete, då man säger till religionsiärarne: Träden ut ur detta vredens och passionens medium, der I icke längre ären kyrkan, utan der I endast utgören ett politiskt parti! Yrkar man att presterszapet skall beröfvas hvarje socialt inflytande? Yrkar man att religionen skall uppoffra3? Alldeles icke, m..h.; men hvardera saall bibehålla sin roll, hvardera bibehålla sina attributer; i sedoläran skall undervisning lemnas af lekmän, i religion skall undervisas på de ställen, som äro helgade åt religionen, och hvarje familjefader skall få för sitt barn välja den kult han vill: den kristna, judiska eller protestantiska; men lätom 0ss icke anförtro åt hvarje särskildt presterskep uppfostrandet af barnen, om; vi vilja, framför allt anrat, göra dem till franska medborgare, om vi vilja göra dem till män, hos hvilka tanken på rättvisa och fosterland är förherrskande. I kyrkan skola de bliundervisade om dogmer och de skola få lära sig hvad som är trons område. I skolan skal man låta dem få inhemta vetenskapens sanningar i all deras stränghet och majestätiska enkelhet, och på detta sätt skolen I hafva förlikat aktoingen för samvetsfriheten med den pligt som är pålagd staten, att skapa medborgare, hvilkas ed PESYESR hvilkas principer icke äro inspärrade i teologiska dogmer, utan hvilka hålla fast vid de grundvalar, på hvilka hela vårt samhälle hvilar. Erinren eder, att redan sju år förflutit sedan, till följd af ansträngningar af målsmännen i Frankrike för den fria tanken, påfven ansåg tiden vara inne att anställa a med alla de moderna principer, från hvilka våra civila och politiska lagar härflyta: konstitutionen af vår familj, vår egendom, vår stat. hela raden af rättigheter, som bilda en och hvars oberoende, forskningsfriheten, pressfriheten, församlingsoch associationsfriheten. Nå väl, öfver hvar och en af dessa rättigheter har påfven slungat sitt anathem. Är det i sin ordning, när den religiösa makten uttrycker sig med denna öppenhet, med denna löjalitet, att man öfverlemnar uppfostrandet af kommande generationer åt män, som, genom sitt samvete, äro ålagda att göra sig till fortplantare af dylika doktriner? bravo, bravo!) Om I anförtron uppfostran åt dem, så skullen I, då I vädjaden till energien hos män, som biilvit bildade af sådana järare, då I villen sätta i rörelse hela detta folk, då I villen tala till. det om dess pligter som medborgare, då I villen hos detta folk väcka tanken på uppoffringar, på hängifvenhat för fagterlandet — befinna er gent emot