Aftonbladet – 23 november 1871, sida 2

Regnet hade upphört, molnen hade skingrats och de millioner stjernorna strålade mildt och klart ned på den blodstänkta marken. Vid de finska bivuakeldarne började det att blifva tystare minut efter minut, allt eftersom de trötta krigarne föllo i sömnens armar. Efter den hårdnackade striden behöfde de så väl några timmars hvila. Vid Ruona bro samlades så snart mörkret inbrutit en liten trupp af tio man. Nu gäller det igen, gessar,, sade den äldste, vår bekante Pekka; ännu en gång skola vi helsa på våra trefliga ryssar och taeka dem för sist. I dag har jag inte sett till någon enda kosack, nu hoppas jag att jag kan få se deras lurfviga hufvun, Och göra bekantskap med deras långa lansar, inföll en annan med ett godmodigt leende. Denna åstundan afundas jag dig sannerligen inte; jag ser helst att jag slipper undan för så godt köp som möjligt.o Å prat, det är inte din mening, inföll Pekka och betraktade uppmärksamt kamraten. I dag tänkte du inte på detta sätt, det såg jaginog, ty då hade du nog inte varit en bland de förste som rusade in i skogen, der ryssarne krälade som ormar mellan buskarne. En karl som är rädd om sitt skinn gär inte så käckt mot en fiende, som lurar