Aftonbladet – 20 november 1871, sida 3

jag anskaffa så mycket penvingar, som erfordras dertill. Herr kapten, tro mig om ni vill, men i dsg är jeg fattigare, än någon af våra soldater; de ha åtminstone mat för dafen har litet det än är, men hvad har jag? ogenting.n . För all del låt ej olyckan alldeles förkrossa er., utbrast kaptenen och fattade baronen under armen. Er vackra byggnad står ju qvar, efter som ni sjelf sade och den är väl värd en betydlig summa. Alit detta är dock en ringa förlust mot om jag skulle förlers mitt enda bare, artvingen till mitt namn och Grannäs, svarade baronen och vred händerna? Har ni nägra barn, kapten, och måste se dem ryckas ur edra armar af grymma fiender, så kan ni föreställa er hvad jag skell lida. O,jag kan ej beskrifva den förfärliga ångest, som pu marterar mig! Tänk er henne, min vackra, min älskliga flicka, utsatt för de råa kösackernas misshandlingar! Vid Gud, om min själ inte vore så stark, hade jag blifvit vansinnig för länge sedan. Kaptenen betraktade den olycklige fadren med djupt deltegande. Hän besvarade icke baronens klagan, ty ban kände med sig sjolf att den gamla ädlingen hade rätt. Stillatigande vandrade de vid hvarandras eida omkripg från det ena brinnande pörtet till det andra och återvände slutligen till de sins. Nua tycker jag de bäda fändrikarne borde vara tillbaka, imumlade kaptenen och såg sig omkring med oroliga blickar. De dröja allt för länge, och detta dröjsmål kan komma att stå 088 dyrt. Baronen hade icke hört dessa ord, han gick så försjunken i sina egna tankar, att han hvarken hörde. eller såg någontiog utom sig. Efter en stunds orolig väntan syntes tvenne: män med skyndsamma steg taga vägen öfver