Aftonbladet – 18 november 1871, sida 2

under om vi inlåta oss i strid med dem. Jag röstar för att vi med lugn foga 0ss i vårt öde, hända hvad som bända viil.v Det der är eljest inte min vana, mumlade Jassu till bälften förargad. Inte min hellero, brummade Matte och gick fram till dörren, Det är inte helier vår sedvara, inföll Axel, som hört de gamles ord, men omstänpdigheterna tvinga oss dertill. Är det bättre att vi genast bli skjutna här i en strid, som vi nu 8e och erkänona för onyttig, än om vi invänta ett lägligt tillfälle att fly undan, äfven om vi dessförinnan äro dömda att otstå misshandlingar och förolämpningar. Och tin på köpet bli hänogda i skogen, som de odjuren lorvar, inföll Jassu och skakade sina väldiga knutas händer. , Åh, skräp, så lungt hoppas jag det iate skall gå. Det vore bra det, mumlade Jussu. Men jag måste bekänna, att jeg iote mycket förlar mig tå kosackernas ädelmod. Dockn, fortior han, det är vår pligt att lyda, men skolle de: karnal!jerse göra min at att vilja hissa upp mig i ett träd, då, Gad fördöme mig, biter jag dem inte på tassarne, så att de aldrig mera ska kunna handtera ett gavär. Och jag biter lika bra som du, inföll Mstts med öyster stämma. Officorarne kunde icke, orktadt deras sorgliga beiäge: het, afhålla sig från att le åt de bäda gawla bussarne, s0.. icke ville ge hvarandra efter i någon sak, och gamle baronen sade: Det är ändå en tröst i olyckan, att se naturer, som spjerna mu. udden. Det stärker en annan och jag måste e-Änn:, att jeg fått nytt mod sedan jag hört de gåmles åsigter. Dot är kanhända inte så farligt som vi föreställa oss. Således är det afsjordt, att vi utan motstånd öfverlemna oss åt våra fiender?o Ja, sv-rade lila utom Jassu och Matte. Matte stod qvar vid dörren, Jussu deremot gjorde de besyonerligaste marscher fram pch