Aftonbladet – 16 november 1871, sida 3

ren i en röra af oigenkänneligt grus och damm. I De flesta trottoirer eller sidewalks? voro af tvåtums plank och under dessa, likasom i husens källare — hvilka aldrig eller sällan voro lötverhvälfde — hade man ofantliga upplag af kol, ved, lådor, papper och skräp. Gatorna, som nästan öfverallt voro lagda med s. k. Nicholsons pavement eller plankstumpar med ändträdet uppåt, ställda på ett brädunderlag samt infatiade i en blandning af asfalt och sand (mycket ändamålsenliga och goda) voro ganska breda och i och för sig sjelfva ypperliga, men antändes och hindrade släckningen; Öppna platser, parker och allter saknades nästan alldeles. Visserligen funnos här och hvar trädgårdar och planteringar kring husen, dock jemförelsevis till en så obetydlig grad, att de ej kunde bjuda något allvarsamt motständ mot elden. Dock hafva träden äfven i detta eldhaf visat hvad de kunna åstadkomma, och de hafva räddat månget hem. Hade staden varit indelad med breda och rikligt planterade brandaller, hade den ännu stått och den förfärliga katastrofen vore undviken. Amerikanaren är särdeles mån om sitt eldsläckningsväsende, och han ser med samma vördnad upp till sin glänsande ångspruta och dess fireman (eldsläckare), som kinesen till sin Buddahidol och dess bonz. Också äro dessa anstalter verkligen värda beuadran, ty de uträtta storverk. Men så fast var i allmänhet den förtröstan man satte till dem, att man underlät all annan försigtighet; men dyrt, dyrt hafva de fått plikta derföre. Staden hade 20 ångsprutor med tillbehör; tänk OD: Gessa varit understödda af en klok stadsplan och förut vidtagna åtgärder! Dock, hvad sow är ekedt, är skedt och kan ej nu ändrag, endast framtiden får njuta frukterne ar en dyrköpt lärdom. Men vi vilja återgå till sjelfva den förfärliga händelsen och följa den så godt vi på ensam hand kunna under dess utveckling allt intill dess slut. Medun vi ännoa qvarstodo på vår observatioospunit hördes dofva rykten om eldens ohejäade framåtryckande uti NO. riktning. Den hade börjat vid Twelfih stieet söder ut, redan sträckt sig till Taylor street norrut och hade i NO. riktning på en bred sträcka gått öfver fluden. Vi ginogo nu NV. om elden och sågo vid hvarje gata huru lågorna, liknäude vågorna på det stormande hafvet, kastade sig tvärs öfver desamma. Invånarne hunno knappt fly undan, mycket mindre rädda annat än nägra klädespersedlar; många kommo halfnakna or de brionande husen, qvinnorna vredo händerna, barnen greto och männen 8:0d0 dystra och handfallna. Svordomer, skrik ja, burn etroligt det än låter — skratt och hån blandade sig med lågornas dån, som till förvillelse liknade hafvets under en storm, Vinden, som nu nästan hade öfvergått till orkan, dre? en sky af gnistor, brinnande papper, bränder, ja hela brinnande bräder framför sig; det hela insvept af ogenomskäådiiga moln af svart rök och sand. Här och hvar syates visserligen en åtvgspruta, men blott för att visa sin fullkomliga vanmakt. Förstörelisens engel flög på nattstormens vingar med brandfacklan i sin väldiga hand från hus till hus, från qvarter till qvarter, från stadsdel till stadsdel. Fly, fly — rädds lifvet om du kan; men lemna mig hvad du eger., så röt hans röst genom stormen. Vi stannade vid ep öppen plats, dit folket släpat rins smulor; bär lågo på uppstaplade knayten och bylten de förskräckta, redan uttröttade qvinnorna och barnen, af hvilka senare några troget slöto i sina armar de käragte de egde: en liten hund, en katt eller en höna; men bort drefvos snart dessa olyckliga af det rasande elementet, lsmnande äfven det lilla de hittills undansläpat till föda för elden, Mot norden styrde vi emellertid vår kosa för att kunna komma till Northside, innan eldea skulle stänga oss vägen. Vid Madison-street gingo vi öfver bryggan, som der leder öfver floden. Härifrån skådade vi ännu en gång öfver eldhafvet, som böljade bakom 038 och redan kastade sina bränningar öfver våra hufvuden; och här mötte vi äfven vännerna: Rolin och Hesselrot, ej då snande att vi, som bodde så långt på nordsidan, snart skulle få taga derns gästfrihet och välvilja i anspråk såsom braudskadade. Med elden nu rakt öfver vära hufvuden, under ett regn af gnistor, drogo vi ess i nordostlig riktning öfver Franklin, Randolphi och La Salle street mot La Salle Tannel, redan seende det prydliga stadshuset omhvärfdt af ett mörkt, halfg:ödande moln, under det redan de omgifvande bankerna och bussinesslokalerna samt da stora upplagshusen vid vestra sidan at Waterstreet började brinna. Då hvar och en endast tänkte på sitt hem och de sina, får man ej undra på, att nästan ingen brydde sig om eller kunde erbålla någon bjelp för att rädda det dyrbara innebållet i dessa byggnader. Nästan hela norra delen af sydsidan stod nu i lågor, hvilka sökte sin väg österut mot sjön. Förvirrade och förtvifiade rop och skrik,: skenande hästar, belagisde peckvagnar och tyende menniskor hörde och skådade vi smelertid uppe på La Salle Street, som nu från söder ledde elden likae0m i en kanal mellan sina lutande murar. Klingande rotor, dånet af ramlande tak, explosioner af gas och fotog6a samt hettan och röken, som siogo oss i ansigtet, voro de sista helsningarne vi mottogo från den stolta sydsidan, innan vi drogo under floden genom tunneln. Uppkomna på nordsidan och hafvande den breda floden (den mot öster gående vinkelräta armen af Chicago river) rmallan oss och elden, bemtado vi äter andan, Ploraiitelen si oss ansåg att elden ej skulle kunna gå öfver floden. ehuru jag öppet uttalade min åsigt, att floden ej skulle kunna hindra den st gå öfver mot norr Hela nordsidan mötte oss lugn, om just ej derföre leende, med undantsg af en och annan mera försigtig och klarspende, som redan höll på stt packa in. Portarne voro lästa, och de flesta, med riktig yankee. indifferentiem, sofvo den rättfärdiges sörn, ej drömmande om ett förskräckligt uppvaknerde; och då vi kommo hem, iunno vi att vårt vä.dfolk, som vi uppväckte, ej hade den ringaste ide om eldens framfart på Scuths:de. Gumman Berggren — så var vår värdionag namn — börJade att storgräta, under det att alla kastade sig i kläderna. En amerikansk Jäkare doktör flahn, Blomqvist, jag, Edvard Wensioe och döttrarne i buset begåivo oss emellertid upp på det flata teket, hvarifrån vi bade en fullkomligt fri utsiet öfver eld