Aftonbladet – 16 november 1871, sida 2

skinn, men ändtligen kom jag underfund med att han lade ut sina krokar för Ingeborg. Jag förskräcktes till dea grad, attjsg knippt kunde beherrska mig, och det var endast på Ingeborgs enträgaa böner som jag lät saken ha sin vavliga gång utan att låtsa något derom, Löjtnaniten vår nu oftare i mitt sällskap och ibland försökte han att föra samtalet på den sak, som låg honom så nära om bjertat, men jag var alltid den, som fintligt visste att draga mig ur spelet utag att förs lora något af den fördel, jag egde. VWisserligen bäfvade jsg många gånger för Ingeborg, men ju oftare jag talade med henne, desto mera blef iag öivertygad om att ryssens föraök mot Hennes Lbjeta voro fåfänga. Som jag ganska väl, under den korts tid han varit i mitt hus, lärt att känna honom såsom en egennyttig och häftig man, fastän ban i vissa ögonblick kunde taga utseende af en verklig man af verld, såg jag ej utan stora farhågor den dag nalkas, då han formligen skulle anhålla om Ingeborgs hand. Nägra halft framkastade vinkar derom gjorde mig likväl beredd att möta den storm, som jag anade skulle följa på ett nekande svar, ty att både jag och Ingeborg voro fast beslutnä att gifva honom ett sädant, är naturligt. Omständigheterna räddade mig likväl från detta obehag. Det är således omständighelerna ni ha att tacka för att.,. Att vi inte blefvo mördade af den ursinnige moskoviten, ja afbröt baronen och smekte Ingeborgs bleka kinder. Omständigbeierna ha ett stort inflytande på vårt lif och de bestämma till en viss grad hela vån gärande och låtande. Det var omständigheterna, som räddade mig och Ingeborg, ogb adrpgo ett tjockt streck öfver Iöjtoantens planer, Hade inte de kommit emellan, så