Aftonbladet – 16 november 1871, sida 2

tidehvarf af allmänt förtroende, allmän fred, och detta just när hr von Bismarck som bäst tager sina mått och steg, på det Frankrike ej måtte resa sig så fort och rusta sig till att utkräfva hämnd. Times anser ockeå att den engelska kabinettschefen betydligt öfverdrifver, då han kallar för vinst de betydliga koncessioner, som Storbritannien måst göra åt Förenta Staterna vid ordnandet af Aiabama-affären. Andra blad förebrå premierministern den nonchalance, hvarmed han yttrade sig rörande traktaten om Svarta hafvet och hans djerfhet att våga säga, att allmänna meningen i Europa hade varit gynnsamt stämd för denna uppgörelse och att de ottomaniska ministrarne sjelfve ansågo att det som skett var det bästa som kunde hända. Den del af Gladstones tal som upptagits bäst var naturligtvis den, hvari ban prisade den engelska styrelsen. Drottning Victoria har, såsom bekant, med afseende på det sätt, hvarpå hon representerar kronan, ofta varit utsatt för anfall i den engelska pressen, och på senare tiden ha åtskilliga ultraradikala, såsom t. ex. Bradlough, begagnat sig af det på många ställen herrskande missnöjet mot drottningen till att försöka göra propaganda för republiken. Regeringen har hittills sett genom fingrarne med dessa uppmaningar till en omstörtning af författningen, emedan hon varit af den åsigten, att man skulle göra Bradlough och hans själsfränder alltför stor ära genom att förläna dem ens skenet af ett slags martyrskap. Men att hon icke vunnit synnerligt genom denna moderation, framgår af ett tal, som sir Charles Dilke i början af förra veckan höll i Newcastle. Den nämnde politikern är medlem ai underhuset för Chelsea och hör till den lilla falang af ultraradikala, som ha svurit republikens fana i teorien, ty, som de sjelfva medgifva, är ännu icke ögonblicket kommet för att realisera deras teorier. Republikaner af detta slag finnas nu i alla länder, men i England är det emellertid något nytt, att en parlamentsmedlem offentligt tar till ordet för republiken mot konungadömet. Detta och ingenting mindre har emeilertid sir Charles Dilke gjort vid ofvannämnda tillfälle, om han också icke rent ut uppmanade tiil att man skalle jaga drottningen ur landet och tillsätta en president i hennes ställe. I alla andra hänseenden yttrade sig talaren hänsynslöst. Han gaf sålunda en skildring af hvilka oerhörda summor — en million pund om året — åtgå till den kungliga hofstatens underhåll. Han beskylde drottningen föratt använda den henne af landet beviljade civillistan i sina enskilda intressens tjerst, hvilket var stridande mot det ändamål, för hvi!ket folkrepresentationen beviljat henne pjenningarne, Ett föregående yttrande af Disraeli, att drottningen samvetsgrant uppfylde sitt ansvarsfulla värf och att hon aldrig underskref några handlingar utan att först h:. gjort sig noga bekant med och gillat deras innebåll, föranledde talaren att säga, att engelscänhen lika väl som ryssarne lefde under ett personligt regemente. Detta yttrande helsades med osrhördt bitall. Sedan talaren riktat ärnu ett härtigt angrepp mot monarkien, slutade han med följande ord: um alla de klagomål, som riktas mot konungadömet äro grundade, , skulle det handla rättast i att packa in. O!vertygelsen om att en engelsk republiv numera endast är en tidsfråga, som genom en förbättrad folkuppfostran skall finna sin lösning, är vida utbredd. (Ailmänt bifall.) Man säger, att vi förr elier senare skola blifva en republik. Nå väl, historien och erfarenheten lära oss visserligen, att en republik icke kan ega bestånd utsn republikanska dygder, ren härpå kan svaras: Åro vi då icke i besittning af en polit sk utveckling? Regera vi oss icke sjeltva? Göra bildning och vetande iaga framsteg bland oss? Nå väl, visa mig då en gynnsam utsigt för en republik, som icko är bekajad med den politiska demoralisation, som följer med konungadömet, och jag vill säga, hvad efter min öfvertygelse äfven medelkassen skall säga: Må hon komma (Stormande bifall.) Aut en päarlamentsiedamot under allmänt bitall kunnat uttala sig i denna riktning blifvar alltid ett betydelsefullt tidens tecken.