Aftonbladet – 16 november 1871, sida 2

aDen fiendt!iga trappen var en svag ströfkår, som efter en kort sirid blef jagad på flykten, mena när vi skulle fulliöljs segern stötte vi oförmodadt på bufvudstyrkan och nu var det vår tur att retirera. Från den dagen gick allt baklänges och slutligen måste jag på Grannäs mottaga löjtnantiPetrowitsch och hans afdslning, hvliken blifvit beordrad att upprättbålla ordningen i traktema Han skulle således ha siti qvarter på Grannäs, inföll Axel. Ja Utan krus anhöll han om ett rum och utan att ens säga mig till lät han sitt folk inqvartera sig hyar de bebagade, till stort förfång både för mig och mina tiensre, Men jag teg och svälfjde harmen, ty med hvarje dag väntede jag att bli befriad från det obehagliga påhänget. Genast vid sin första ankomst framkastade rys-en otvetydiga vinkar om att jeg ver i hana våld och att han kunde göra ivig olycklig om han ville, men jag bekymrade mig ej om hans prat, utan fortfor att i lugn skö!a mina göromål. Mången gång, då jag såg ryssens egenmäktiga tilltag, sjöd mitt sinne af förtrytelse och ibland var det ej långt iträn att jag brutit ut i hårda tillmälen. Jag kutvade likväl harmen och föresatte mig att tåla i det längsta. Löjtoanten såg min dolda vrede och jag märkte tydligt att hämnden brann i hans hjerta; han inväntade, såsom jag tydligt kunde se, endast ett lägligt tillfälle att komma ät mig, Detta hade sig likväl inte så lätt, ty efter den degen gaf jag mera akt på mina ord och handlingar. i Men vwötsligt förändrades han heit och hållet och ifrån att ha varit en pockaude ach öfvermodig fiende blef han en artig och förekommeade, ty den karlen saknar inte folkvett, det skall jag säga. I förstone begrep jag inte hvarföre ban så fort ömsade