Aftonbladet – 15 november 1871, sida 2

ralen Lecomte ut i trädgården; han önskadel att ss tala till massan, men innan han fick tid att vända lh: sig om, blef han skjuten bakifrån.v Ett annat vitne påstod, att han föll på sin kamrats lik. Några af fångarne intygade, att en bland dem, Herbin Lacroix, varit den officer, som befallde att trumman skulle slåg som signal till arkebuseringen Han var klädd i garibaldistdrägt. Lacroix medgaf sjelf, att han var närvarande vid exekutionen och i egenskap af befälhafvande, ehuru helt och hållet mot sin vilja. Han påstod sig ha gilfvit befallning att trumman skulle slås, för att derisenom utverka tystnad, så att han skulle bliitillälle att vädja till hopen och rädda generalernas lif, hvilket ban försäkrar att han gjorde. Det mest intressanta vitnet var emellertid Clmenceau, hvilken upptog rättens tid under större delen af gårdagen, och som envisades att antaga en hållning som om han sjelf varit ställd under ransakning. Clemenceau var, såsom våra läsare måhända erinra sig, maire i Montmartre den 18 Mars. Han hade före denna tid blifvit vald till deputerad för Paris, ett förtroende, hvilket han jemte flere bland sina extremt radikala kolleger afsade sig. Han har sedermera blifvit vald till medlem af kommunalrådet i Paris och generalrådet i Seine-et-Oise. Det var intressant att lägga märke till de huller om buller följande urskuldandena och protesterna, som karakteriserade denne tjenstemans uppgifter. Han tycktes på förhand varit öfvertygad att domstolen och åhörarne skulle vara afvogt stämda mot honom och i stället att hålla uppmärksamheten fästad på det vitnesmål han afgifvit, var han upptagen af att öfvertänka hvilket inflytande det kunde utöfva på hans egen sak och hur han bäst skulle komma ifrån ansvaret för handlingar, för hvilka han ej var anklagad Domstolen förlorade till sluts tålamodet och uppmanade honom flera gånger att, i fall han hyste tvifvelrörande sin brostslighet, anmäla sig hos divisionsgeneralen för att bli arresterad och undergå ordentlig ransakning. Det långa talets korta mening var, att då han var maire i arrondissementet på den tid detsamma var i fullt uppror, hade han en mycket svår ställning; att i ändamål att bibehålla sitt inflytande i arrondissementet och kontrollera folkets excesser, han blifvit tvungen att hålla god min; att han gifvit folket sin försäkran att de kanoner, som befunno sig på Buttes de Montmartre, ej skulle borttagas af trupperna; att den 12:te Mars, då mairerna hade en sammankomst, hade hr Picard, han som nu är utnämnd till sändebud i Rom, sagt till honom: Vi skola taga dem eller dö tillsammans; och att han vid flera tillfällen hade tagit med sig hr Vautrain, nu president i municipalrådet, samt hrr Tolain, Schoelcher, Langlois och andra deputerade för att bese kanonerna, hvarvid han lät dessa herrar förstå, att de voro lika mycket komprometterade i den politiken, att vilja behålla kanonerna, som han var. Tidigt på morgonen den 18:de blef han väckt af ett af sina tjenstebiträden, som underrättade honom om att kanonerna blifvit borttagna från Montmartre. l, Som han lofvat att icke något sådant tilltag skulle få ske, insåg han att hans popularitet var kom: rometterad och han skyndade tillsin mairie-lokal, dit han kom klockan half 8. På vägen dit mötte l: han general Lecomte, som frågade honom om qvar. teret var lugnt. Han svarade ja härtill. Härut-. innan blef han motsagd af det följande vitnet, hr Vassalin, chef för gardiens de paix. i Paris, som vid det nyssnämnda tillfället var i sällskap med i Lecomte och som hörde att trumman slogs och att . mairen, till svar på generalens fråga, förklarade att skälet vore att några af ordningens bataljoner l voro samlade.. Mairen Clmenceau å sin sidaförnekade bestämdt, att vid det tillfälle då han sammanträffade med generalen trumslag hörts. Jag. må tillstå att jag händelsevis befann mig vid pass half 8 på Buttes de Montmartre samma morgon, jag såg hästarne stå vid kanonerns, och man väntade af något oförklarligt skäl på order att de skulle bii förspända, och jag minnes att trumman . ej slogs förr än efteråt, men det är naturligtvis svårt att bestämma tiden vid sådana tillfällen. Misstänkt af ett af sina tjenstebiträden, hr Dereure — som sedermera blifvit dömd såsom kommunist — att vara i godt förstånd med regeringen och förledd af hr Picard, hvilken var medlem af regeringen och lofvade att dö tillsammans med honom, men flydde från Paris jemte sina embetsbröder följande aftonen — blef hr Clmenceaus ställning, för att begagna hans egna ord, shögst delikat. ORKA började bilda sig nära mairiet, och det olycksbådande och populära ordet förräderi började höras i förbindelse med mairens namn. Folkhopen hade det klact för sig att han i hemlighet öfverlemnat gevären åt trupperna. På ett så oangenämt sätt hade han tillbragt sin dag, under tanken på folkhopens och regeringens otacksamhet, då han kl. 4 e. m. öfverraskades af underrättelsen att man nu skulle skjuta de båda generalerna. Han skyndade genast till Rue des Rosiers och såg der en folkhop i en obeskrifligt upprörd sinnesstämning. Den nedkallade hämnd öfver förrädare i allmänhet och öfver de båda generalerne isynnerhet. I detta ögonblick tyckes mairen afgjordt ha kommit till den åsigten att försigtighet var bättre än mord. Det var tydligen hans öfvertygelse, att han icke endast var ur stånd att rädda generalerna genom att intränga i den trädgård som tillhörde huset JV 6 Rue des Rosiers, utan att han vid den desperata sinnesstämning, i hvilken befolkningen befann sig, lätt kunde riskera att dela deras öde. Han öfverlemnade dem derföre åt derag öde och smög sig helt obemärkt tillbaka till sitt mairie för att se om man inträngt der under hans frånvaro. Under vägen blef han mycket skymfad af mängden för det han icke motsvarat dess förtroende, och, efter hvad han sjelf berättar, fattades det icke mycket att han blifvit mirghandlad. Han begaf sig då till en komit6 i Chausse Clignancourt, der han träffade Tolain, Schoelcher, Langlois, Dereure, Bergeret, Jaclard och andra. Han berättade hvad som skett i Rue des Rosiers och trodde att Jaclard, som hörde till det extrema partiot, genast skulle låta arrestera honom derför. detta ögonblick funnos der 60 fångar, som blifvit tagna af de upproriska bataljonerna i mairiet och af hvilka hälften utgjordes af sergens-de-ville. Åtta af dem blefvo skjutna. Vitnet Vassalin, som jag I redan omnämnt, meddelade en intressant berättelse om sin fångenskap med general Lecomte. Af denna berättelse synes, att han uppvaktades af en deputation, hvilken sade att gevären blifvit äåtertagna af nationalgardet och att trupperna fraterniserat ach att han derföre, om han ville rädda sitt lif, skulle handla klokast i att lemna denna lats. Generalen svarade, att han icke kunde göra let, emedan han måste Torja sina order. Några ögonblick derefter voro de omringade af hopen och gjorda till fångar. Vitnet räddades af en nationalgardesofficer, som släpade in honom i ett I hus, der han kunde förkläda sig och undkomma. Enligt ett annat vitne frågade hopen generalerna, om de ville blifva skjutna inne i rummet J eller i trädgården, hvarpå general Lecomte lutade sig framåt och lemnade ät kapten Francke en 1000 francs-sedel, sägande att detta var för hans familj, loch sedan med fasta steg gick ut i trädgården. Då Ci6ment Thomas uppfordrades att före sin död l rättfärdiga sitt handlingssätt i Monretout, berättag han ha sagt: I hafven ingen rättighet att I ställa några frågor till mig. I ären pack och jag är en hederlig karl. Enligt hvad som ailmånt intygas, var det förskräckligt att höra hopens skrän I efter generalernas blod. j a E simn dd OLB MT RR PP OH R Mö DD