Aftonbladet – 14 november 1871, sida 2

Skulle jag glömma våra tappra försvarare, — — Hvsd djefvulen vill detta säga, mumlade Jussu och höll på att stupa på näsan ötver en i vägen liggande stock. Jag tror att vägen tar aldrig slut och — — Ah, du sger i synpe, Jussu, afbröt i sin ordning Matte och sparkade till stocken, så att han rullade åt sidan, Du kan väl förstå att stockar och stenar ivte äro sällsynta i skog och mark. Prata inte så mycket atan gå bara på! — Men just i detsamma Matte med hög röst ttrade dessa ord reste sig ett par alnar derifrån bakom en liten buske, som stod vid sidan af vägen, en rysk jägare, iohöljd i sin långa kappa, och innen de förbluffade fin-. narne hunno göra en enda rörelse, möttes de af cetta kraftiga anrop. Stuij! Vv. O, min Gud, allt är nu förbi, klagade Ingeborg och s:vög sig darrande närmare Axel. . Vi äro omringade.n Det var närs deran att den annars så lugna ynglingen helt och hållet förlorst all besining när han fick höra ryseens anrop och såg den ena soldaten efter den andre uppstiga på alla sidor. Han haie visserligen anst att nägonting sådant förr eller senare skulle inräffa, men han hyste ändock den svaga föroppningen, att de skulle kunna oppnå skogsorynet utan vidare äfventyr, och det var också orsaken hvatföre han icke meddelade ina vänner den nya upptäckten. Nu, då an såg att allt misslyckats och att en ny ångenskap nästan var oundviklig, höll han å att förtvifla, hvartill Ingeborgs klagande rd icke så litet bidrogo. Mea yoglingen ade en stark själ och besatt den sällsynta