Aftonbladet – 14 november 1871, sida 2

att kringgå oss. Om löjtnanten tillåter, så vill jag gå i spetsen.o Då följer jag skulle jag tro., brummade Jussu litet smått förargad öfver att kamraten satt sig i främsta rummet. Jeg är lika god som du och har rättighet att slåss för mitt befäl såväl som du. Visst har du det, Jussu., inföll Matte godmodigt. Vi ha slagits förr zom ärliga soldater och inte som bondtuppar, som inte känna till disciplinen, eller hinna lära si den på tio år. Derföre gå vi främst hva än må hända! . Då ingen motsatte sig de båda gamlas b2gäran, intogo de sin plats och med deras tillbjelp röjdes snart en gångbar väg öfver stenar och nedstörtade bjelkar. Näögra steg till och fängarne skulle befinna sig på den lilla skogsvägen. Jag har bestämdt sett h-ns ansigte förut, hviskade Ingeborg och pekade på Matte. Det förefaller mig så bekant. Då ser du allt rätt, inföll Axel. Matte har varit hos min tar långt förr än jag föddes, och det var endast hans kärlek till mig, som dref honom ut i farorna. Trognare tjenare och vän får man söka efter genom hela Finland och jag skulle inte vilja förlora hoom för halfva min fars egodelar. Hurra, vägen är fri,, ropade Matte och ;vingade i glädjen lansen öfver bufvudet, fo, jo men, så grundligt skall man lura de atans moskoviterna. Jag tror nog att de udrig glömma denna leken., Jag tror inte att någon af oss skall glömna den så snart,, inföll baronen och torade svettdropparne ur pannan. Åtminstone lömmer jag den aldrig, och du, Ingeborg, mur är de: med dig? aJag glömmer den aldrig,, hviskade den inga flickan och gaf Axel en snabb blick.