Aftonbladet – 13 november 1871, sida 3

man sig? Genom att höra på ett mycke mn terfligt föredrag, hvilket sökte inprögla i åhörarne, att de förvisst alla voro förtap:pade. Det var en så grundlig förtappelse, nlatt predikanten sjelf slutligen tappade bort r sig bland idel ihåliga fraser. Vi trotsa äfrven den mest öfvade referent att kunna re1, ferera det föredraget. När vi lemnade 8ar len, frågade vi dörrvaktaren hvad mannen i hlkatedern hette, ty vi hade icke nöjet att ilkänna honom. Dörrvaktaren lemuade oss visserligen den begärda upplysningen, men 1, det skedde på ett sätt, som rätt lifligt lät 1088 förstå, att vi voro ännu mera förtappade län alia andra förtappade, emedan vi icke n kände on så namnkunnig profet. . bl I andliga ting tro vi oss vara så fördragsamma som någon kan vara och, så mycket vi föröfrigt älska glädjen och ett godt skämt, faller det oss aldrig in att vilja skämta ens .med den äfven till formen löjligaste konvena Itikel Deremot fråga vi på fullt allvar: hvad -Igagn kan ett sådant föredrag göra? Det , måste vara ett andligt behof, som årager folij ket till sådana sammankomster, men det är a jicke tänkbart att ens någon, hans bildningsgrad r och sinnesförfattning må vara hurudana som helst, kan känna detta behof deraf tillfredsstäldt. Hvarföre går man då dit? Otvifvelflaktigt emedan man ej heller på något annat ; sätt kan få ifrågavarande behof Oppfylt. ;JOch dessutom behöfver man en stunds för-ströelse. Månne icke vi andra, som skola -räknas till de bildade, i detta fall göra 088 ;I skyldiga till en grof försummelse? Skulle vi iJej också kunna hålla föredrag utan inträdes;lafgift och täfla med vinkelpredikanterne? Är I det icke troligt att vi också finge falla hus? Ni gör så underliga frågor, sade en af våra vänner, till hvilken vi yttrade något dylikt. Folket har ju fullt upp med kyrkor och ordinarie prester, af hvilka några äro goda frodikanter och föröfrigt rätt hyggliga karar. Ja, det är sannt, och så hafva vi sjelfva, vi bourgeois, så mycket annat att tänka på, politiken och kommunalangelägeaheterna, och för oss är det ett behof att gå på teatern och titta upp i konstföreningen någon gång, och ett glas punsch kunna vi behöfva ä larne och ett parti kort och cit språk me vära likar, med ett o af lifver, såsom det höfves bildade meinisaor. Nej, vi hafva omöjligt tid till annet. Det är väl nog med att vi betala rätt vackra su:amor till kyrkan och folkskolan, och fattigvården sedan. Man behöfver nägot att ranntra , upp gig med emellan uppbördsstämmo: na, och j isyanerbet åligger det tidnivgsskrifvare och , så kalisde causeurer samt företrädesvis dem i Å som åtagit sig att framställa den förflutna veckan i så glad dager som möjligt att vara trefliga och berätta roliga historier. Acz ja, det är nog sapnt. Peccavimus, säga vi, Bom skola vara de lustiga pereonerna i skådespelet. Men se, det är, såsom. Fritz Reuter så träffarde uttrycker sig, att shos der slaget menniskor, som under sittande förtjena sitt bröd, såsom skräddare och skomakare och författare, inställa sig under arbetet allehanda tankar,, och det rå vi rakt af icke för. När dertill kommer, att vi höra talas om att en arbetsgifvare skänker sina arbetare tinmen mellan sex och sju på morgonen eller att vi tittat in i det så kallade Pgjömanskapollet? för qvinnor, isynnerhet från Dalarne, vid Tyska Brunn, så händer det att vi ickelg kunna hålla inom oss de tankar, hvilka såväl gj f ; I 1 E I 1 S f r i f 8 Nn 2 8 förat som efteråt, inställt sig under vårt stilla: i a sittande. Men nu skola vi taga vårt förnuft till fånga och berätta en historia, som icke är alldeles så ledsam, fastän den ej tilldragi sig under dev förflatna veckan, utan några agar dessförinnan. Pp n sj En dag mötte vi på gatan en musiker, en ? få Vv Je . k liten spirituel karl, som kom så glad emot oss och utropade: Nå, har ni hört att Gade är i staden, Nieis Gade, den danske kompositören ? Nej, det hade vi icke hört. Jo, så förhöll det sig, menade vår vän musikdirektören, och han var just ute på upp-!p täcktsresa efter den genisliske dansken, men bade ånnu icke lyckats få tag i denne. Det blef stor uppståndelse i hela det mu-lb sikaliska lägret. Hvar och en ville naturjg igtvis träffa Gade eller åtminstone: få se hoeg om. sHar pi sett Gade? Hvar bor Gade? I 1; Hur skall wan få tag i Gade? Man för-p; rågade sig hos våra musikaliska celebriteter. ta ön Bade: Nej, Gade har ännu icke gjort nig sin uppvaktning. En annan yttrade: Jag har hört att Gade är i staden och jag ae räntar honom hvar minut,. En tredje brann vf längtan att få trycka hans hand, men var sk cke i stånd att få reda på honom, g J2g såg Gade på Norrbron, försäkrade en fö ntosiest, hvilken ville vara bättre lottad än ndra musikaliska menniskor i Stockholm. Det var troligtvis Gade jag såg i operaörstugan, sade en annan, och slutligen trodde ty tet hvar sig hafva sett maestron; men, unar erligt nog, ingen bade talat med honom. oc Under tiden sprang en at telegrafverkets lätt. sa otade budbärare omkring i Stockholm och frå stå ade hvarenda menniska efter Gade. Ett telofia ram hade kommit till kapellmästaren, af-!op kickadt från Upsala. Det var alltså säkert attlmi en berömds kompositören verkligen beiann sig ja är, men. omöjligt att upptäcka honom. Siuthv gen fann man förhållandet alltför mystiskt, I ja, en då uppdagades, att hela saken berodde fö ä ett litet misstag eller rättare misskrifping: gt fosikdirektör Josephson i Upsala behöfde e tan dröjsmål ea et Gades symfonier och lig slegraferado derom till hofkapellmästaren ge lorman, men i brådskan skref hr J. icke t sudvig Norman, utan NielsGade, Stonkbå olm, och då var det ja tydligt stl den sepi are hefapn gig här, När misstaget yppaal es, beklagade litet hvar att man icke kunde! ve öra det till sanning, Men de som hade sett vä rade i Stockholm? Ja, de voro mest att lar eklaga,