Aftonbladet – 13 november 1871, sida 3

öppningen stodo Matte och Jussu och deras hotande blickar samt höjda vapen sade rysgarne tydligt hvilket varmt rmottagande de skulle röna om de vågade sig på dem, Liksom rofgiriga vargar smögo kosackerna krin knutarne, men vågade sig sällan fram sö långt att de båda jättelika savolaksarne kunde nå dem. I stället grinade de så mycket vederstyggligare och utöste de förfärligaste törbannelser öfver sina tappra motståndare, xBry dig inte om deras prat, Matte, sade Jussu när han en stund atfhört larmet och tjutet, som då och då upphäfdes af kossckerpa enligt deras sedvana när de vile injaga förskräckelse hos finnarne. De der vargerne bita väl om de få tag, men om men gör dem på lifvet, så vända de ryggen och slinka undan. Fördöme mig om jag på långliga tider sett en så grann strid som Just i väll. På slätten gick det nog hett till, men et var ändå ett intet motidag, Hvad tror da om saken, Matte? Hm, hni, var det enda svar Jussu fick på sin fråga, Båda voro tysta några minuter, men slatligen fortfor Jussu, i det han makligt stödde sig mot den långa lansep, som nan lyckats eröfra: Jag har mise små fonderingar, ty allt edan den unga fröken kom till Oss, så har ändrik Ståblkropa inte...n Prat, Jussun, afbröt ändtligen Matte med ätt förtrytelse, hon är ja hans slängtinge, rör du, och jag skall tala om för dig att den ramle baronen och jag träffat hvarandra förr. Det är en kärngubbe skall du tro och att han Örstår sig på att slåss ha vi nog settidag. Her du träffat honom förr; hvsr då? rågade Jussu, hvilkens nyfikevhet nu blifeit räckt. Det skall jag u:a om eu annan gång, nu sto jag gå Wkt på de hundarne, som snoka