Aftonbladet – 13 november 1871, sida 3

icke vill rädda oss, så skola vi dö tillsammans som tappra män ech,..s Ett stridsrop från ryssarne afbröt den gamles ord. En frisk kosackhop närmade sig. Med förtviflan i sina blickar betraktade: Axel dessa nya fiender; han kände huru Ingeborg darrade, men han kända ocksä att hans egna krafter fördubblades. Med en hastig rörelse slog han ena armen omkring den unga flickans midja och nästan omedvetet tryckte han henne härdt intill sig, I don gemensamma olyckan glömde han att den unga qvinnan var bonom så godt som okänd. Han tänkte icke på något annat än på hennes räddning. Med förfäran såg han redan i förväg, att det skulle blifva hennes undergång om hon föil i de hämndgiriga kosackernas händer, och för några minuter var han obegintsam hvad som borde företagas. Han teg och behöll dessa sorgliga känsior för sig sjelf, men i de blickar, hvilka han kastades på vännerna kunde dessa tydligt läsa hans känslor. Ötver bögar af stupade kosacker lyckades det ändtligen Henrik och löjtnanten att bana sig våg till hans sjda, och denna trio var i sanniog froktansvärd för de påträngande ryssarne. Dessa tycktes också inse detsamma och det dröjde ez gad stund iopan det: sista afgörande anfallet företogs. Striden hade pågått länge. Vid dess början hade skymningen knappt inbrutit, nu lågo qvällens slöjor öfver Bejden, och formade de mest oredig figurer ef de boningar, som voro qvar i den lilla byn. Pörtet bravn alltjemt. Elden hsde fattat tag i bela taket och började nu att sprida sig till väggarne. Några alnar derifrån rasade striden och öfver den blodiga platsen kastade branden sitt flämtande, obypsliga sken. Bakom de tappra fionarne eld och lägor, framför dem koösaö