Aftonbladet – 13 november 1871, sida 3

v Mycket uppbyggligt skell det vara att Isioom tid få upplysning om det demokratisk I skatteväsende, som förmäles, jemte åtskiilig annat, ligga på botten. af landtmannapar . tiets planer och sträfvanden. Skall ma sluta sig till dess beskaffenhet på grund a partiets hållning i fråga om indelningsverket ;så har man svårt att komma till annan slut. sats, än att dermed förstås en sådan omregle. rlring af skatteväsendet, att innehafvarno a : vissa arter af jordegendom få rikta sig på I det allmännas bekostnad. För vår del he vi icke lyckats komma underfund med at sådana omflyttningar af egendom genom et : dominerande partis maktspråk på något sät tillhör demokratiens vässnde, men väl at förfarandet öfverensstämmor med en lära jsom gerna lånar demokratiens namn då sö bär till, nemligen kommunismens. . Till programmet hörer äfven, såsom mar behagat finna, billig statstörvaltning?, och Idet lärer icke af någon bestridas, att landt mannapartiet ofta voterar nej till begärda anslag, icke sällan jemväl till sådana som ärc af det oafvisligaste behof påkallade, hvilka emellertid, tack vare det väl afvägda maktförhållandet inom den nya representationen, vanligen blifva beviljade, landtmannapartiets motstånd oaktsdt, och detta just till följd deraf att detta parti icke finner sådant understöd i Första kammaren, att det utgör riksdsgens majoritet. Det kan emellertid dragas starkt i tvifvelsmål, om det skalle leda till en statsförvaltning, som för de skattdragande i gemen skulle falla sig billig, om partiet finge slumpa bort statens nuvarande tillgångar, t. ex. de öfriga grundskatterna, lika behändigt som meningen för tillfäliet var med indelningsverket. För öfrigt har man haft vitnesbörd äfven i annan riktning derpå, att då det gällt partiets ledamöters egna fördelar, så har dst icke varit så noga med den billiga statsförvaltningen. Vi erinra exempelvis om förhandliagarne rörande riksdagsmännens resskostoadsersättning, och om vissa mycket bekanta reseräkningshistorier. Några dylika ha jost i dessa dagar ånyo fournerats af Göteborgspostenz Stockholmskorrespondent, och vi återgifva dem här såsom en icke olämplig illustration till kapitlet billig stetsförvaltniogs i Dagens Nyheters athsndliog. Korrespondenten skrifver: Hr Jonas Jonasson i Gullaboås, beläget 4 mil från Kalmar, föredrager att resa pr jernoch landsväg, hvadan hang reseräkning slutar på 70 rdr 20 öre, då deremot hans länskamrat, kapten Mannerskantz, som bor 3 mil från Kalmar, begagnade Gnghätslägenhet och derföre endast debiterar staten med 26 rår 61 öre. Hr Ola Månsson från Blekinge, befunnen lämplig att insättas i statsutskottet, bor 3 mil från Carlshamn, men föredrager resorna till lands och debiterar derföre 66 rdr 65 öre; och hr Nils Nilsson, som bor endast !, mil från Carlshamn, anser riktigast att hålla sig på landet och debiterar 65 rdr 95 öre; då deremot representanten för Carlshamn, hr Berg, föredrager det för staten billigaste transportmedlet, begagnande ångfartygslägenhet, och debiterar följaktligen endast 27 rår. P. Andersson, boende endast 12, mil från Carlskrona, älskar ej sjön, begagnar derföre jernväg och bondkärra och debiterar 82 rdr 53 öre. Hr Brunberg, boende 3 mil från Carlskrona, följer den förres exempel och debiterar 78 rdr 39 öre, och hr P. Olsson, boende 2 mil från samma stad, är också en vän af landresor och debiterar derföre 83 rdr 57 öre; men hr Palander, riksdagsman för Carlskrona, .begagnar ångbåtslägenhet och debiterar blott 24 rår. . De som reste den för staten dyraste vägen voro dertill visserligen berättigade, men det vitnar dock ej om den strängaste sparsamhet med statens medel, då de ej valde den billigaste och för dem jelfva äfven den beqvämaste vägen. Det kan äf-! ven ifrågasättas om icke just de representanter, vilka företrädesvis göra sig till målsmän för spar: jamhetsgrundsatsen, borde dertill taga hänsyn, när . le utskrifva sina räkningar, och sålunda antingen . betala plats i första klassens jernvägskupå, enär le för en sådan debitera staten, eller debitera för ! den billigare, som de rätteligen begagna. Men en j! sådan åtgärd beror naturligen på hvars och ensi!: uppfattning i hvilken riktning sparsamheten skall gå. nder granskningen af arvodesräkningarne i iksgäldskontoret har en omständighet öfverraskat nig. Vid sistförlidne lagtima riksdag erfor jag att ar Ola Jönsson från Kungshult — en af de stränsaste sparsamhetsifrarne — — icke uppburit sitt rvode för den sista riksdagsmånaden (från den 15 April till den 15 Maj). Orsaken dertill var, att an för sjuklighet redan första dagarne i Mars nånad lemnat riksdagen, till hvilken han ej vidare tervände. Han ansåg sig troligen, som rätt var, ner än ersatt för ej fullt sju veckors vistelse här ned de 900 rdr som han uppburit. Måhända hade an dock förfarit grannlaga, om han blott uppbu jrvode till den dag, då han lemnade hufvudtaden. Då flera månader förflutit efter riksdagens aflutande, utan att det för honom afsedda arvodet ör sista månaden, 300 rdr, blef lyftadt, inlevereades det af redogöraren den 6 September till iksgäldskontoret. Men urtima riksdagen sammanrädde, och hr Ola Jönsson infann sig då i riksäldskontorot, reklamerade det innestående arvodet rån den föregående riksdagen, hvilket också den 9 September till honom utbetaltes. Detär denna ans åtgärd, som öfverraskat mig, enär jag ickeln unnat föreställa mig att en man med så stränga l bh lemokratiska grundsatser skulle vilja uppbära arD d f NS Kn mMM oc m mn HR OO tt kn OD TO ode såsom riksdagsman äfven för den tid, då han flägsnat sig från hufvudstaden. nD