Aftonbladet – 11 november 1871, sida 2

slungades in i pörtet och öfverhöljde slidles de närmast dörren stående, Men Ingeborg hade icke blifvit eå förs skräckt vid åsynen af dör:en när den föll, det ver något annat, som hade aflockat her.ne anskriet. I dörröppningen såg hon newmligen det ena vilda kossckansigtet efter det snårs; hon såg deras brinnande ögon och höjda mordvapen, men blepd allt detta märkte hon också en blink yxa, som bligisnabbt höjdes. Hon visste hvem som förde detta vapen, och hon fasade för det blodiga skädespel, som nu skulie upprullss för hennes blickar. Yxan föll och den förste kosacken, som redan höll på att klättra in gecom dörren, tumlade tillbaka utan att uppgifva ett enda ljud. J Hurrsa! skrek Jussu och affärdade med sin bjelke dex andre kosacken på samma sätt, pnu är den vanliga leken börjad. Slå i högen, Matte, du behöfver minsann inte ta fel på din man!, Kosackerna trängdes utsnför dörren; de kvuffade hvarandra och skreko, den ene öfver den sndre, för att tå komma in och hämnas på sina djerfva fiender. Detta skadade dem naturligtvis mera, än om de ordnade försökt trävga sig in. De fallpe voro också till hinders och ofta måste ryssarne upphöra med striden för att skaffa undan de sårade. Åtskilliga kalor hveno också kring finnarnes ören, men de tappre savolaksarne tycktes skyddade af en högre makt, De kämpade icke blott för sinä egna lif, de stredo äfven för cn åldrig vapenlös man och en ung licka. Detta eldade dem till förnyade ansträngvingar, peh ehuru de förut blifvit så rade, kändes likväl icke smärtorna; de svingade sina vapen med lika styrka som förut.