Aftonbladet – 11 november 1871, sida 2

rikskansleren till skyarne på den störtade Ugesars bekostnad, och likväl inbemtar man af den preussiska Staatsanzeigers meddelanden åter ingentiog mer och ingentiog mindre, än att Bismarck betett sig klokare än hans diplomatiska motståndare; han var försigtig nog att icke lemna någontiag skriftligt ifrån sig om sioa kompensationsförslag och förstod till på köpet att locka den franske underhandlaren till den motsatta oklokheten. Ett faktum är det, att Bismarck i Biarritz för kejsar Napoleon framlade sin krigsplan mot Österrike; ett faktum är det vidare, att Napoleon då mot vissa bestämda kompensationslörsäkringar lofvade herr von Bismarck Frankrikes neutralitet i det förestående preussiskt-österrikiska kriget, och ett faktum är det slatligen, att Napoleon efter: de preussiska segrarne verkligen genom sina underhandlare af Preussen fordrade dessa kompensationslöftens uppfyllande. Med hvad rätt kan man då komma fram med påståendet, att det genom de nu i dagen komna diplomatiska handlingarna blifvit bevisadt, att Bismarck icke haft någon andel i den utan allt tvifvel för vissa eventualiteter bestämda bortschackringen af kompensationsföremålen, samt att initiativet till tanken på Luxembourgs, Mainzs och Saarlouiss afträdande samt annexionen af Belgien utgått från Napoleon allena. När Bismarck vid det senaste krigets utbrott öfverraskade Europa med underrättelsen, att Napoleon efter Königgrätz till och med fordrat Mainz, så öfverbjöd man hvarandra i utrop af förvåning öfver det franska öfvermodet. Hade man tänkt litet näraare på saken, skulle man ha funnit, att detta anspråk omöjligt kunde vara endast ett dåligt skämt af den franske kejsaren, och att tvärtow blott och bart detta anspråks tillvaro lemnar ett ovederläggligt bevis på, huru långt Bismarcks — försigtigtvis endast muntligt gifna — kompensationsförsäkriogar i Biarritz måste ha gått. Napoleon skulle ej ha kunnat begära något sådant, om Bismarck ingenting hade förespeglat honom. Säkert är, att Belgiens annexion utgjorde en väsentlig punkt af öfverenskommelserna i Biarritz, och det är helt och hållet i andan af det i Bismarck förkroppsligade specifische Preussenthump,, att den durchdrifne Hinterpomerinkaren villa likasom Muley Hassan mit fremder Leute Gurgeln visa sin tacksamhet för den franska neutraliteten. De oväntadt hastiga och afgörande preussiska segrarne fritogo den preussiske statsmannen från mödan att hålla sitt orå; den franska neutraliteten hade redan gjort sivu skyldighet, hon — kunde gå. Nspoleon kom det oaktadt och begärde sin lön. Bismarck rycker på axlarne. Tyskland skall icke tilåta någon landafträdelse — jag ville väl, men det går ej för sig — ad impossible nemo tenetur — skåda er omkring vid er gräns och tag gerna för mig allt hvad som talar franska; om Belgien skola vi ytterligare talas vid., Så låter svaret. Napoleon hade räknat på en omvexlande gång af kriget, det blef annorlunda, och han måste nu hålla till godo med att bli hånfullt a!spisad at den pockande segraren. Eiter någon tid bultade Napoleoa åter på Benedetti säger: Med tyska provinser blir det ingenting af — således stanna vi vid Belg en. Bismarck inlåter sig enligt sin egen bekännelse i dilatatoriska underhandlingar derom, det vill från diplomatspråk öfversatt på vanligt folks tungomål säga, han drager Benedetti vid näsan. Vid ett godt tillfälie lockar han af honom ea autograf för att i sinom tid kunna träds fram med denna scriptura contra scribentem cch välta initiativets förhatlighet på Frankrikes skuldror. Slatligen blir det en brytning af, och Bismarck begagnar sina bevis. Navoleon gnislar tänderna, men han kan ej slå bort saken. Bismarck har räddat skenet för sin sak, och efter skenet dömer verldenp. Med förbittringen mot Frankrike kunde den tyska enheten ammas upp till stora barnet, och i striden mot den gemenssmme arffienden löddes de sydtyska vapenbröderne med blod och jern fest vid de nordiske eröfrarne. Enligt Ctermont-Tonnerre skall konungen af Preussen redan år 1866 ha yttrat till en tysk diplomat: Om vi nu ha krig med hvarandrz, så skola vi längre fram försonss genom att gemensamt föra ett annat krig., Såsom man ser, var allt väl inledt. Vore den senaste upptäckt från 1864 riktig, med hvilken Courrier diplomatique nyligen debuterat, så skulle äfven den engelska diplomatien ha med. anbadet af ett herrligt offensivoch defensivförbuod lermnat ett mycket respektabelt bidrag till historien om landoch folkschackrandet. Så står det till i Europa med den internationala rätten. Lagen iyder kort och bestämdt: Alla medel äro giltiga. Den mo dige tillhör verlden.. Hvad svarar Richard III hertigen af Backingbam, då denne frågar honom, hvad man skall göra, i fall Hastings icke fogar sig efter deras plan? Richard svarar kallt och lugnt: Hugga hufvadet af honomv, och pubiikens känslofulla hjertan rysa. Låter då detta svar sirätvare än blodoch jernpoliti kens befaliningar? När Preussen år: 1866 hade till förbundsförsamlingen i Frankfurt inlemnat sitt bekania reformwiörslag, och furstarne at Hanvover, Kurhessen och HessenDarmstadt, Bziern och Wirtemberg icke ville foga sig efter pickelhufvans befallniog. yttrade hr von Bismarck dessa ord: Atts dagars tid gilver jag dem; krypa de då ej till korset, så skall det vankas blodiga huvuden. Napoleon låter i Juli 1870 telegratera till sitt sändebud: Brusquez le roi! A?gifvor han icke den begärda försäkran, så framåt då öfver Rhen! Hvad Richard III gjorde i smått, det bedrifya vi nu fabriksmässigt i stort — det är hela skilnadea! — AA ! 3