Aftonbladet – 11 november 1871, sida 2

Bästa morbror., sade derföre Axel, i det han gick frem och tryckte den gamles hand, pdet är både min och mina kanraters vilja, att ni sku!le vara skyddad för alla de faror, som vi möjligtvis kunna afvända från ert och Ingeborgs hufvud. Drag er således tillbaka :å långt som möjligt; vi vilja strida för er! Strida för mig! repeterade den gamle med häftig stämma. Tror pi att jag med lugnt sinna skall kunna åse denna strid, utan att sjelf få deltaga deri. Nej!jag är lika god finne som pi, och jag skall viea er att min srm ännu ej är domnad. Vid dessa ord lågade den gamles blickar, och högre reste sig det vackra hutvudet. Här är nu inte fråga om att täfla i tapperbet mera än som är nödvändigt, svsrade Axel. Vi böra i främsta rummet se till aft ingen får kröka ett hår på Ingeborgs hofvod. Vi kuona nog försvara oss, men hon! — Tack, tack, voro de enda ord, som den upga flickan yttrade, men dessa korta ord kommo ynglingen att spritta till, liksom om hans själ tagit intryck af någonting Jljuft. Hans blickar mötte Iogeborgs, och hans manliga stämma var icke så fast, när han svarade: Jå vill försvara dig, Ingeborg. Inuan någon ryss skall lägga sin hand på dig, måste han gå öfver mitt lik. Det var mening i dessa ord, det råg Ingeborg tydligt, och på nytt tackade hon kusinen både med ord och blicxar. Han å sin sida stod just i begrepp att fortsätta samtalet, då han aibröts af Ingeborg, som gaf till ett auskri och i detsamma kastade sig i far drens armar. Med hennes anskri förenad:s dånet af den delvis instörtade dörren. Jord och stenar