Aftonbladet – 11 november 1871, sida 2

STOCKHOLM den 11 Nov. Hvad blir inför den europsiska allmänheen resultatet och sensmoralen af alla de upptäckter och afslöjanden, som franska ch tyska diplomater och statsmän på den ista tiden utslungat mot hvarandra? Denna råga söker den österrikiska tidningen Ta;espresse besvara i följande intressanta, men ör den europeiska diplomatien icke synnerigen smickrande uppsats: Den allmänna meningens domstol har fuilt ipp att göra. Hvarje dag har att bjuda på n ny anklagelseskrift,, och försvaret följer hack och häl efter. Allmänheten åhör med stort intresse käromålen; de bovis, som de nemligheterna afslöjande diplomaterna kasta hufvodet på hvarandra, skärskådas och besrandas med all samvetsgrannhet, men reu!tatet blir alltid detsamma. Rentvå sig vilja de alia, dessa det nittonde århundradets store Machiaveller, och ändock kan ingen af iem åstadkomma något annat än draga sin notståndare med sig i domen skyldig.. Det är en verklig afgrucd af lättsinne, förblinJelse och förakt för rättvisan, som i kabiaetternas hemliga underhandlingar öppnar sig för oss, och en ovilkorlig rysning griper menskligheten, då hon ser hela sitt väl och ve i händerna på bedragna bedragare. Hvad äro rätt och fördrag för dessa samvetslösa äfventyrare? Ett ontsägligt korrumperadt system af ömsesidigt bemödande att lura hvärandra är efter alla dessa upptäckter den europeiska diplomatiens höga visa, och om man förklarar jesuiterna samhällsvådliga på grund af deras omoraliska valspråk, att ändamålet helgar medlen, huru bör man då karakterisera dstta slags landoch menniskoschackrare, hvilka med de afskyvärdaste och väldsammaste medel eftersträfva de förkastligaste ändamål. Med förfärligt sinnesiugo vada do i folkens blod tör att befästa sin ställning och bringa sina äregiriga planer till mognad. Ja — blodoch jernpolitiken har tilliutetgjort den sista återstoden af ett internationelt rättstillstånd, och Bismarcks förflugna ord, att makt går före rätt ha med aaderbar hast sviogat sig upp till den euroviska statsvishetens ledstjerna. Af Napoegon III såsom deu store tolkslagtarens eiter apare kunde Frankrike oca Europa omöjligen vänta sig en fredspolitik, och på frase Lempire cest la paix. har ingen förståadig menniska trott ett enda ögonblick. Men för att föra krig behöfves mer än blott och bart ond vjlja. Utan snille och energi, bvarken djerf i sina plaver eller ibärdig i sina syftemål, skulle den i Tailerierna rufvande Cesar med alla sina äfventyrliga krigsplaner suart ha spelat en mycket ömklig roli i Europa, om kabinetterna hade trädt emot honom med det orabbliga beslutet att upprätthålia fredea. Napoleon den store blef verldsdelens gissel, Napoleou don lille var blott en europeisk syndabock. Först kom Cavour och skapade med franska bajonetter den italienska enheten. Cavooar var en skapande ande, och hans verk har tryckt sin karakteristiska stämpel på hela århundradets Allt hvad som följt derpå och skall följa derpå är blott ett plagiat, och den tyske rikskanslerea är trots all sin framgång blott en kopia af den italienske inventore. Såsom italienare lyser Cavour för alla tider i historien öfver hans sf honom förenade och från främlingsväldet befriade tädernesland; men han har genom sitt verk, kastat brand. facklan i det europeiska statssystemet och gifvit signalen att slå i spilror alla under den allnänna rättens skydd stående fördragsskapelser, Och ändock skall kauske historien frikänna honom från ansvaret för dessa följder och icke vält. på hans skuldror de brutala eröfringskrig, med hvilka hans lärjungar för helt andra ändamål trädt i hans fotspår. I1talien stod till stor del under främmande välde, och dettas undanrödjande var ett första vilkor för det nationella ephetsverket. Dori ligger ursäkten för Cavours enhetspolitizs aggressiva karakter, Cavour har uppfunnit nationalitetsprincipen , men han har planterat denna princips fana i sin patriotiska idös rena tjanst och icke derimed bedrifvit någon humbug för dynastisk lystnad efter landvinning, Tyskland käade sig lyckligt och förnöjdt under inhemska furstar, dess splittring, i enå stater var en driffjeder för den i det tyska lynnet grundade mängsidigheten af dess kultur, och dess politiska maktställniog kunde genom ändamålsenlig förändring af förbundsorganisationen på fallkomligt fredlig väg ha höjts till inflytelserik betydenbet äfven i afseende pä utlandet. Men för denna fredliga utvecklipg af förhällandena stod förstoringsoch hersklystnaden hos ett tyskt furstehus i vägen, och det Cavourska verkets lyckliga framgång ingaf den klokt beräkaande statsmannen tanken att försöka samma manipulation för rent dynastiska intressen. Sagdt och gjordt. På Plombieres töljde Biarritz, och efter Solferino kom Königgrätz. Öster ike förlorade sin stäliniog i Tysklend, och slatligen måste Frankrike betala krigskostederna för de tyska kulturstaternas förvandling till e3 preossik mi!itärisk enhetsstat. Napoleon förlorade genom det preussisktösterrikiska kriget sitt bländsken, genom det prenssiskt-franska sia krona. Han var under händelsoraag hela gång biott medel till indamålet, ett nästan yiljelöst verktyg i de bäda blodoch jernwaännens; de båda stora curopeiska inkräktarnes haud. Nu komna iet andra kejsardömets diplomater och göra sig den öfverflödiga mödan att med dokumenter bevisa för oss hvad vi alla redan länge vetat, att de såväl som deras herre och mästare blifvit duperade af Bismarck, Alla i pickelbufvans tjenst arbetande tid ningar fiona i deo preussiska Staatsanzeigers senmäle på Benedettis bok ett fullgiltigt be