Aftonbladet – 9 november 1871, sida 3

man, på grand af svårigheten att betala räntor och skulder, inför riksdagen och allmänheten bekla gade sig öfver tvånget att utgöra skatter till sta ten och kommunen 7 Herr L. skulle naturligtvis likasom vi skratta åt en sådan enfald. Och dock gör herr L. sig skyldig till en lika orimlig fordran då han begär att staten skall betala nägra med: borgares oafvisliga pligt att med egendom och personer bidraga till fosterlandets försvar. Hvad i 14:de svaret framställes hade hr L. icke behöft upplysa svenskar och andra folk om. Den saken är så sjelfklar, att till och med de, som på folkmöten låta lura sig att skrika ja till de stör sta orimligheter, måste begripa den. Likväl bafva t. ex. Tysklands bönder, trots de stora uppoffringar, den preussiska värnepligtslagen fordrar af dem, visat att jordens afkastning icke synnerligen lidit af arbetskrafternas dragande från jord:bruket. Men de förstå konsten att hushålla och tillgodogöra sig sådant, som den svenske bonden antingen ratar eller af okunnighet och högfärd vanvårdar. Åtminstone förhåller det sig på många orter i Norrland så, att bönderna nästan anse det för en skam att till städerna införa och försälja jordbruksalster. De hafva visserligen icke mycket att afyttra, alldenstund såväl ladugårdssom trädgårdsskötseln befinner sig i ett högst outveckladt skick; men med mera omtanke och mindre slentriao skulle dock icke obetydligt kunna göras för ökande af jordens afkastning. Men det är beqvär mare att för det ekonomiska obeståndet kasta skulden på lagar och regering. I 15:de, 16:de och 17:de svaren är hr L. i full galopp på den käpphäst, hvilken rustoch rotehållare alltsedan förra riksdagen så flitigt öfvat sig att rida. Endast sjelfva kosan synes ibland litet obestämd, ithy att på ena stället indelningsverkets afskaffande anses skola verka till höjning af jordens afikastning, medan å andra sidan påstås, att rustoch rotehållarne icke kunde göra någon ekonomisk vinst på dess utbytande mot den föreslagna värnepligtslagens. Det synes häraf, som skulle hr L. icke riktigt veta, hur han vill hafva det, såvida man icke af hela hans framställning berättigas till det antagandet, att han vill hafva bort både värnepligislag och indelningsverk, d. v. 8, allt slags försvar. Hvad man utan svårighet fioner och hvad som framgär af såväl Rödömötets gom de flesta öfriga folkmötens räsonnemanger och beslut, är, att ekonomisk vinst Dn. b. för ett visst fåtal af Sveriges inbyggare, sättes i främsta rummet, fosterlandets väl i det sista. Om rustoch rotehållare blott berga sig och framför allt slippa att göra personliga uppoffringar, så må det gå med Sverige och dess öfriga invånare hur det vill. I sanning, här känner man sig frestad att utropa: om detta sker på det färska träd, hvad skall då ske på det torra? Om br L., som dock.— jag tror, med skäl — länge ansågs som en af de mest framatående representanterna af Sveriges bondestånd, tänker på detta sätt, hvad kan man då icke vänta af vanliga bönder! Och vi hafva redan sett hvad vi af dem kunna vänta. Denna sommars folkmöten hafva på ett sorgligt sätt ådagalagt, att de farhågor, hvilka majoritetens i Andra kammaren uppträdande under förra riksdagen väckte hos hvarje sann fosterlandsvän, voro fullt berättigade. V. H.