Aftonbladet – 9 november 1871, sida 3

kar hr L. säkert med flit förbigått; den kunde ju låta så här: den som vill freden måste rusta sig Hör freden. Men äro vi väl eng rustade för freden, ifall mellan våra mäktiga grannar utbröte ett krig? Kunde vi med de försvarskrafter vi ega ens ingifva respekt för vår neutralitet? Men det är sannt: Sverige vill lefva i fred med sina granvnar; således ingen fara; ty aldrig kan det välfalla Ryssland eller Preussen in att vilja anfalla det lilla oskyldiga och förgvarslösa Sverige. I sjette paragrafen af deana egendomliga för svarsplan heter det: för upprätthållandet af en verkligt god grannsämja finnas ärofullare och synnerligen för en mindre folkrik stat tillförlitligare medel än den råa styrkan, och i sjunde får man veta, hvilka dessa medel äro, nemligen: spridande af sansade och sunda politiska begrepp bland folket; folkets uppfostran till den patriotism som har kärleken till Gud och menskligheten, men icke nationalhatet till grund; moralisk kraft och värdigt bemötande (?!), god styrelse och sansad tidningspresg.. Hviika herrliga lärdomar för folken och deras styresmän! Aldrig hade det sista fransktyska kriget kommit till utbrott, om det tyska folket baft sunda politiska begrepp, (skada, att det är så långt till Jemtland); om kärleken till Gud och! menskligheten ledt dess styrelse och press; att det franska folket iakttagit ett mera värdigt bemötande mot den gudfruktige och fredsälskande konung Wilhelm och den uppriktige Bismarck. Aldrig skulle länderna i norra Frankrike hafva sitt sina gårdar uppbrända, sin egendom sköflad och sina söner offrade ät krigeta Moloch, om de baft en på fromhet och menniskokärlek grundad patriotism; aldrig skulle de tyska soldaterna farit fram som vilda indianer, om de hafi en bättre uppfostran. Men nu bar det besynnerligt nog händt, att det folk, som anses ega de bästa och flesta skolor samt den högsta bild ning, icke allenastii hundratusental gått i döden för att genomfara en maktoch eröfringslysten regentfamiljs sjelfviska syften, utan äfven i detta krig lagt i dagen ett barbari, en skamlöshet och ett öfvermod, som äro utan exempel i den nyare tidens krigföringssätt. Att en sansad och sjelfständig press förmår uträtta mycket godt, äro vi de förste att erkänna. Men hur kommer det gig, att den del af svenska pressen som företrädesvis odlar skandalens fält, med förkärlek läses af just den samhällsklass, hvars talan Rödömötet synes åtagit sig att föra. Att denna press icke bibringat sina läsare några sunda politiska begreppe erom bära, beklagligt nog, många riksdagsmän och folkmötestaiare vitne. Ty icke nöjda med det inflytande de lagenligt ega i representationen, sträfva de med en oblyghet utan like att tillskansa sig makt och fördelar på alla öfriga samhällsklassers bekostnad. När det är frågan om skyldigheter och rättigheter, sila de myggor och svälja kameler; mer när det gäller att rikta skandalpressens innehåll, att skilja det förvrängda och falska från de korn af sanning, som den, för att icke misslyckas i förverkligandet af sina syften, måste inmänga i lögnens agnar, då röjer sig bondsmaken. Hvad punkterna 8 och 9 beträffar, ådsgalägga de en sådan okunnighet i politik i allmänhet och de sista tvenne årens isynnerhet, att de icke förtjena många ord tiil vederläggning. Om också hr L. icke är i stånd att finna något ämne till tvist mellan Sverige och andra makter; om förhållandet i sjelfva verket vore sådant som hr L. försäkrar, är det derför sagdt, att icke andra potentater, större än f. d. talmannen och mycket mindre fredsälskande än han, kunna finna sådana ännu. År det ett af politisk erfarenhet och bistorien bekräftadt sakförhållande, att en mindre stat under alla omständigheter får vara i fred, endast han vill freden, att han kan undgå att ha fiender, om han bara använder hederliga medel? Men måste alldeles hafva glömt det sista årtiondets politiska våldsbragder, för att kunna påstå, att värnlösbet är det bästa försvaret. För hvar och en, icke minst för en riksdagsman, är det af! vigt att sätta sin in i tidsförhällandena och ihågkomma, att så länge veridens regenter och folk befinna sig på en ståndpunkt, som gerna må kallas. okristlig ochi många afseenden föga höjd öfver barbarers, är det nödvändigt äfven för de stater, hvilkas traditioner och intressen äro af öfvervägande fredlig art, att underkasta sig den hårda nödvändigheten af uppoffringar för sitt försvar. Ingen förnuftig menniska nekar, att kriget är en: förbannelse för menskligheten, en skamfläck för. en : tid, som med rätta berömmer sig af eröfringar på : andens område, men då en bedröflig erfarenhet! har ådagalagdt, att våldet, predikadt af samvets-: lösa statsmän och understödt af bajonetter, intagit rättens plats i förhållandet : mellan folken, skulle det vara vansiune att genom sjelfförvållad; värnlöghet locka inkräktningsbegäret. Och Sverige j är, kanske just genom sitt ypperliga läge och de ; hinder cetta ställer i vägen för tvenne grannars: traditionella utvidgningspolitik, mer än något an ; nat af omgifvande länder utsatt för fiendtiigt an-j falls. Äfven de hederligaste och tillförlitligaste medel till fredens bevarande gagna platt intet en; liten stat, om det ligger i en störres intresse (och i när gör det icke det?) att uppsluka den. Och att ett sådant intresse skall blifva lätt att genom-; drifva gent emot cen stat, sådan hr L. vill hafva: den, det borde till och meå en bonde begripa. ; Den 10:åe gemensamma tanken gkulle med högst få förändringar kunna vändas mot hr L.i sjelf och bans naiva politik. Man skulle nemligen kunna säga: den, hvilken sågom visst betygar, att en försvarslöshetsorgsnisation, sådan som Nils Larsson i Tullus på det i somras församlade Rödömötet föreslagit, skall, i bändelse vi blifva anfallna, tillförskkra Sverige segers mot hvilken: fiende zom helst, visserligen betygar hvad han: önskar, — och hvad hvarje rotebållare måste ön-: ska — men också bvad han icke begriper och hvad: ingen jemtländsk statskonst förmår att visa. I n:o 11 af svaren möter oss åter en af dessa moralsentenser, som skulle taga sig torftigt ut t. 0. m. i en predikan, men som här förekommer både oväntad och obefogad, alldenstund Sverige gådan mer än hylftannat århundrade ingalunda kan beskylias för vöfvermod,. Eller är det öfvermod, om den verklige fosterlandsvädnen, bäfrvaude för sitt lands öde i en våldets tid, söker att med alla lofliga och möjliga medel betrygga det mot en hänsynslös eröfrares inkräktningsiust? Om detta är öfvermod, ett fel för Hvilketj åtminstone Rödöherrarne icke kunna beskyllas, så vore det önskligt att hvarenda svensk i denna stund gjorde sig förtjent af förebråelse derför. Att lägga händerna i kors och undergifvet tåla all den nesa, allä de våldsbragder, som ep mäktig fiende kunde vilja tillfoga oss, vore väl sådant Sverige värdigt? Att, såsom herr L. tydligen önskar, afväpna, medan Frankrikes slägfält ännu stinka af hundra tusende offer för den blodigaste politik, det vore i sanning ett steg, som med rätta borde ådraga Sverige samma omdöme, som det Bismarck en gårg lär hafva fällt om Paris. Men vi skola hoppas; att åtminstone det stora flertalet ännu bafva sundt förnuft, och när tiden kommer skola i handling visa, att de icke bilfvit bedårade af Nils Larssons utopier. i närma oss nu några variationer af den gamla visan om ekonomiskt obestånd hos Sveriges jordbrukare, en klagan, som blifvit alt högljuddare ju mera Sverige i sin helbet gått — framåt. Af S 12, som utgör första variationen, skulle man tro, att både det ekonomiska välståndet och den intellektuella utveckligene i Jemtland stode på klena fötter, om det icke vore faktiskt, att bönderna i nämnde provins äro i allmänhet välmående, och att den på intellizensen8 område frambragt sådana män, gom t. ex. Nils Larsson i Tullus. Men om herr L. med detta sitt yttrande verkligen syftar på Sverige, ådagalägger han dermed att han antin.gen icke känner eller med flit misskänner ett förhållande, Hvilket i kvad allmän intellektuel bildning beträffar, ställer vårt folk ijemnbredd med de i detta afseende mest framstående i Europa. Eller har icke svenska folket just i och genom As RO ran