Aftonbladet – 9 november 1871, sida 3

.), Jag hoppas, att de tidningar, som intagit adjunkAten Fries artikel, äfven måtte meddela detta genI mäle. Stockholm den 8 Nov. 1871. 4. BE. Nordenskiöld. Folkmötena och Riksdagen. En röst från landsorten.) Aldrig hafva väl Sveriges bönder lagt i dagen Jen sådan lifaktighet för offentliga frågor och ärenI den, Bom under den senast tilländalupna sommajren. Under flera veckor hafva dagbladen till stor j del varit upptagna af redogörelser för folkmöten 11 försvarsfrågan. Vid en blick på de ständigt jåterkommande öfverskrifterna: Möte i försvarsfrågan, Folkmöte för öfverläggning om försvarsväsendet. etc., har man känt sig frestad att tro våra jordbrukare på en gång fattade af en oöfvervinnelig kämpalust, men om man läst mer än öfverskrifterna, så har man snart funnit i hvad riktnicg den hastigt påkomna tapperheten gått. De stående frågorna på dessa möten kunna reduceras till följande: Kan Sverige försvara sig? Duger IK. M:ts förelag till värnepligtslag? Anses icke I majoritetens i Andra kammaren förslag vara fördelaktigast för vårt land? Med högst få undantag hafva svaren blifvit, på den första frågan: ja! I på den ändra: nej! och på den tredje merändels enhälligt ja! På frågan, buruvida Sveriges närvarande försvarsmedel äro tillräckliga, har, besynnerligt nog, om man ser på de öfriga svaren, oftas: svarats nej. Mer ön en gång, under det vi med bedröfveise last dessa referater, hafva vi tänkt: Hur starkt och lyckligt skulle icke vårt land vara, om denna sällsynta exigbet gälde ett annat försvar än de ärfda privilegiernas och de småsinnade fördomarsas! Med hvilken trygghet skulle Sveriges folk gå framtidea till mötes, om denna ifver att komma ifrån lagbestämda skyldigheter, i stället vore en uppoffrande hängifvenhet för fosterlandet! Men uppmuntrade af sina riksdagsmäns beståmda hållnings, hafva bönderna, som det tyckes, föresatt sig att på inga vilkor gifva efter. Och för att gifva så mycket mera vigt åt sina representanters uppträdande i den stora frågan, hafva de denna sommar, isynnerhet I sedan det blef åfgjordt, att urtima riksdag skulle sammanträda, talrikt infunnit sig på de s. k. förgvarsmötena för att bereda en kompakt opinion mot K. M:ts förslag. Det kunde vara intressant att närmare taga i betraktande de åsigter och motiver, som på dessa möten sökt göra sig hörda; men då de i hnufvudsaken hafva en förunderlig likhet med hvarandra, vilja vi särskildt skärskåda blott ett af dem, emedan detta i originalitet och tvärsäkerhet öfvergår alla andra, vi mena Rödömötet under Nils Larssons i Tullus ordförandeskap. På detta möte hade den framstående f. d. talmannen begagnat tillfället att för Europa — icke blott för Sverige — framlägga en försvarsplan, i hvilken säkert kommer att få verldsbistorisk be:!tydelse. Redan i de til diskussion framställda frågor känner man igen den routinerade riksdagsmannen; men först i svaren strålar bangs snille i all sin glarvs, uppruliar han för våra blickar en framtidstuflå af så lockande fägring, af så herrliga färger, att man blir varm om hbjertat dervid. För att icke onödigtvis upptaga rum och tid med afskrifning af dessa frågor, hänvisa vi till Aftonbladet n:r 183 för i år. Endast svaren, eller rättare, resultaten af mötets snillrika diskussion skola vi taga i närmare betraktande, utbedjande oss öfverseende, i fall vi icke alltid befionas hafva fattat djupet och vigten af de stora sanningar, gom i dem för första tl!) gången gifvits verlden. I det första svaret får man veta, att de vackraste bladen i Sveriges histöria äro de, som äro rena från bled,. Från ett möte på Rödön hade man icke väntat en sådan förklarisg; ty det blod, som våra förfäder gjutit i striden mot tyranner och förtryck, borde väl af så pass radikala reformatorer som Rödöherrarne icke ansetts.ovärdigt vår historia. Eller hur-skulle det hafva sett ut, isynperhet bland Sveriges bönder, om Kristian II:s hotelse att hugga en arm och ett ben af hvarje uppstudsig svensk bonde hade blifvit satt i verket ? -Undras, om-det blod; som göts för att förhindra en sådan amputation, vaupryder bladen i den tidens historis? Sådant bör allraminst bönder påstå. Det lönar naturligtvis icke mödan att påminna dem, som tyckas hafva glömt svenska historien, om hvad Gustaf II Adolf gjorde just till försvar för skristendomens oförfalskade grundsanningar. mot samvetstvångets hela vår veridsdel hotande våld. Den tiden voro svenskarne icke så rädda att offra något för en id6 och för sitt land; men så voro de också på långt när icke så intelligenta och bildade, som vår tids ledande män i Andra kammaren, dessa Pehrssöner, Jönssöner och Larssöner, som bafva satt sig i sinnet att ändtligen skaka af sig herrarnas förmynderskap och lära regeringen hur land skall värnas. T andra svaret förkunnas från ett hörn af Jemtland, att svenska folket ännu icke ledsnat vid kristendomens oförfalskade grundsanningars manna. Hvad sammanbang denna förklariog eger med mötets hufvudföremål, är för vanliga menniskor icke lätt att inse. Hade detta påstående blifvit gjordt på ett presteller kyrkomöte, skulle det, hur djerft det än kan synas, dock varit förklarligt; men att några hedersmäån i en fjerran landsbygd vid ett tillfälle sådant som ifrågavarande afgifva ett så tvärsäkert vitnesbörd, det förefaller i sanning både besynnerligt och löjligt. Det torde dock kunna sättas i fråga, huruvida de soförfalskade grundsanniogarpag manna har varit riktigt närande och helsosamt. Ser man på den fruktan för hvarje nppoffring, hvilka sypnerligast i vår tid utmärka det svenska folket (vi mena här med folket den stora massan af deltagare i denna sommars Tfolkmöten, det är förnämligast rustoch rotehålflare), så får man högst klena tånkar om dessa grundsanningar.. Hvad denna manna hos dem I har verkat, icke är offervillighet, fosterlandskärlek och manvamod. En mera småsinad egennytta, est oblygare köpslående om skyldigheter, än dessa klasser senast lagt i dagen, kan svenska folkets historia svårligen uppvisa. Man nästan I blyges att vara svensk, då man ser yttringarpa af Iså mycken sjelfviskhet, och är färdig att ångra I det jubel, hvarmed man helsade landets senaste , I representationsförändring. I den tredje gemensamma tanken förklarar Rödömötet, att Sveriges folk vill lefva i fred och god såmja med alla nationer ete Du hör det, mäktige kejsare af Tyskland! Du förnimmer här, alla ryssars sjelfherrskare, att Sverige vill lefva i I fred. Alltså: glömmen det icke, och rätten eder 3 derefter. Nils Larsson i Tullus, en storbonde i Jemtland har sagt det, och den mannen vet hvad .! han säger, ty: han talar i många tusen bönders namn, försäkrande, att hos den stora allmänheten (rustoch rotehållare?) af svenska folket icke ; i mera finnes någon förkärlek. för krigiska bedrifter., I sanning, ett ord i tinom tid. Säkert var det af fruktan att Sverige nu likasom fordom ville uppträde eröfrande, som Rysslånd omorganiserat sin armå och Preussen utbytt sina gamla tändnålsgevär mot nya och bättre. Skada för dessa länders finanser, att Rödömötet icke några månader tidigare uttalat sitt för den europeiska freden gå betydelsefulla ord! Ty när Everige vill lefva i god sämja med siva grannar, hvi skola dessa då göra rustningar? . I femte svaret g:r Rödömötets ordförande sing krigslystna lands än en oväntad släng, i det hän I stufvar om den gamla satsen: om du vill freden så rusta dig för kriget till denna sjelfklara:den som vill kriget måste rusta sig för kriget. Er tredje vändning, Bom också kunde låta saga sig fö PR OR OT vo MM RR