Aftonbladet – 9 november 1871, sida 2

hans ögon gaistradie, får jag fatt i den rödhåriga karnaljen, som nu tyckte att han kunde pina mis när jag var obeväpnad, så kramar jag sönder honom... se dör... der är den 88.....:0 Matte hade sprungi: upp vid de sista orden och tiligrep hvat han först fick tag uti. Det var en kolad bit af en afbrutsn bielke. Denna slungade han med en sådan kraft mot dörren just som deuns öppnades och den rödghårdige posten stack in. bufvudet, sä att dörren slogs usp på vid gafvel och kosacken tuulads bakläcgss under förfärliga ed re: Det var Har!v ropade Matte uvsivnig och spray, utan att biy sig om sin sårade arm, fram till dörren. Men koeacken var i en blink på benen, ryckte fram en pistol och tryckte af. . Löjtoenten och Henrik bada dock sett hvilken fara, som Matte utsatto sig för och innan denne, gom skömsade at raseri, bann eprivga ut och således blottstärla vig för sin fisädes vapen, drogo Je honom hästigt Ät sidan. Matte var räddad; kulan susade tätt förbi hars öron och borrsdo in sig i motsatts väggen. Kosacken elog emellertid titl dörren, och hans röda hår blef icks vidare synligt. Macte hade vant honom at med att vara nyfiken, Hvar är nu det luga, hvaraf do jomnt skryter, Matte? sada ljtosnten i förebrående ton. Din öfrerilniog kan koma att stå vas dyrt V Bäst är att foga sig efter omständigheterna så länge. Matte sänkte hufvudet, Han fsna att löjtnantens förebräs!ser voro rättvisa. Jag har vävt för heto, sade han och fattade löjtnantens båda händer, men... Men jag skulle i stället ha spräckt den karnaljens skalle, så att den sakramenskade rödhbåriogen iate hädanefter skulle ping några