Aftonbladet – 6 november 1871, sida 2

svikit när det kommit till afgörande och ej heller nu skola vi göra det! År det inte så? Alla reste sig upp. Herr majoi, sade Amisxoff och kastade hufvudet stolt tillbaka, ni talar till finska krigare; ni är gjell en af våra kämpar! Ni har ej talat för döfva öron. Do svenska och finska krigarne veta att broderligt räcka hvarandra handen, och skulle lyckan och vår egen tapperhet svika oss här, så veta vi, att vi tryggt kunna förlita oss på våra bröder i Salmis. Snart får Alavo sin broder eller syster, det beror på har man tar det, och kanske Salmis också blir den tredje. Med dossa ord vände han sig om och betraktade de församlade med allvarliga blickar. Adlercereutz är vår man,, fortfor han och drog ut värjan. Klingspor duger ej, det är en erkänd sak. Han kryper ja ständigt undan som en hare! Skola vi lyda honom! Nej. nej!s ropade han, i det hans ansigte öfverdrogs med en blossande rodnad. Han vill kanske att vi ånyo skola börja samma reträtt, som förut, men hvad mig vidkommer, så står jag der jag en gång ställt mig, och jag tror att alla bär närvarande tänka lika som jag. Liksom genom en tyst öfverenskommelse blottade alla sina värjor. Häronder gick kapten Toll med ljadlösa steg fram till löjtnant Silfversvan och hviskade: Jag ser på erjatt ni gerna vill ut för att söka efter Stålkrona. Inte saunt? Jo, berr kapten, svarade löjtnanten lika sakta, jag vill...n . Nåväl, möt mig då vid fjerde bivuaken härifrån klockan nio, afbröt kaptenen och intog lika tyst sin plats. Löjtoantea nickade och ett hoppfallt leende förskönade haps vatkra ansigte.