Aftonbladet – 4 november 1871, sida 3

vw— . . -. — X————— —.—-— ——— eo —-—NDOONOffffnfnfnlnn! TfTlnnnnnfnnnnTTrTTnTnnTTTTTT TTT TTTnftttnfnDDfffftffffffttftfnf I var pfallständig, och minst 100,000 personer laf alla åldrar lå Å mm ss mm sängkläder och möbler; men aftonen med sin bitande och kalla vind gjorde, att all bjolpi uppfyila Inften, ja, till och med barn släpa sig fram med fyllda vinflaskor och whiskydunkar för att berusa sig. Rundt omkring Ä trottoirerna i de ännu icke helt och hålet förstörda qvarteren ligga till hälften sönderelagna pianos, och unga flickor eätta sig i en slags sinnesförvirring ned och spela och sjunga, belysta at lågorna. Man stjäl och röfvar på alla häll, och öfverallt ser man galgtågelsfysionomier, som eljest aldrig visa sig, bland de gråtande mödrerne och uttröttada mänaen, gom ännu söka bringa i säkerbet det gom kan räddas. Måndags morgonen (den 9 Okt.) inbryter, men medför intet hopp. Omkring 15000 hus stå nu såsom en enda gtor flammande massa, hvilken omfattar allt hvad staden hade stort, rikt och vackert, och med ohejdlig fart arbstar elden sig alltjemt längre ut mot södra sidans rader af herrskapsbostäder, i hvilkaj tusental af de flyende hittills hade sökt skygd. Vatten finnes icke mer; det bjudas på sina ställen 10 rdr för ea dryck vatten att släcka den brännande törsten med, men förgäfves, och hoppet att rädda något af den vid-j. sträckta staden tyckes vara förbi. Det ärj förfärligt. General Sheridan, bjelien från så många valplatser, ankommer; barhafrvad springer : han upp i en vaga och frågar folkhopen, om hå RE 2. -man vill följa konom och göra så som han säger, så kan möjligen något räddas, Han igenkännes, helsas med förtroendefulla rop och försrtinner, åtföljd af eu skara menniskor, i sydlig riktniog. En dundrande äska antyder snart dersfter, att den beslutsamme generalen börjat sitt arbete. Med sina kanoner nedskjuter han rader af hag, hvilka ännu ligga långt från lågorna, och sprävger andra i laften. Hans plan lyckag, en del af södra sidan är för ögonblicket räddsd; men med oberäknelig snabbhet her elden emellertid gått öfver floden på norra sidan och sopar ned allt framför sig. Menniskör, som om natten hade flytt ditötver och trodde sig säkra hos vänner och bekants, jagsdes åter bort, pu åtöljea af hela norra sidans befolsning. Staden är här något mer Öppen; men detta gifver blott orkanen större spelrum. Vi se stora fem väningare praktbyggnader försvinna från jorden på mindre än ett tjugutal minuter, och med allt större och större snabbhet avancerar elden; väldiga kyrkor, fabriker och magasiner sopas ned likt spindelväf, och nu måste vi bogzifva oss bort, ty lågorna storma framåt) mot hemmet. Det lyckades mina följeslagare och mig att komma öfrer en bro, innan den blef förstörd, och i dsmwmwoch rökmola, svärtade och utmattade, gå vi åter mot norrj. för att så skyndsamt com möjligt skicka frontimren och barnen vt på prairierna, derj de närmast skola vara i säkerhet På vägen passeras det ställe, der br Wih, Win8-1: löw, en bror till bankiren, bor med sin bustru och sina tre små barn i närheten af stadens yttersta gräns på detta håll. Da ba redan gjort uppbrott och äro beredda på att få so allt uppgå i lågor. Hvad som i hast kan räddas skaffas bort huller om buller; den åsigten uttalas, att lågorna ermöiligt kunna hinna dit förr än om ett halft dussin timmar, men så har det så ofta blifvit spådt under den förflatna natten, och helfsnnan timme derefter har eldens milsbreda bälte redan kommit så nära, att hettan nästan blir ontbärdlig. De flyonde invåvarne, hvilka likt en slagen armå drifvas framför lågorna, påskynda marschen, och familjen sluter eig till dem, sögande sitt sista farväl ät sitt vänliga hem. Framför eldkonungens triamferande styrka komma — i motsats mot andra armåer — marodörerna, skurkarne med rovolvrar i fickorna, tjufrarne, redan lastade med rof från de uppbronna qvarteren, för att söka nytt byte i da öfvergifna hasen. BSegerstolta tåga de framför lågorna och förkunna, att förödelsen palkas. Finns något af värdei huset? frågar mi en bandit i förtrappen. Hvaxför frågar ni det? Emedan jag vet ett säkert gömställes, svarar banditen med ett grin, Hvad som nu är qvar må ni gerna taga. Och medan korrespondenten och hans sällskap, bortdrifna af hettan, lemna huset, etormar bandet stojande uppför trappan. En timme derefter är byggnaden en askhög. Solen, gom sänder ned gina stickande strålar, förökar mödorna under vår gång, men ändtligen ankomma vi till det vackra landtstället. Här är trädgården uppfylld af bobag, sängkläder, böcker och dylikt, som flyenie bekaata till familjen ha ditfört, och haset är fullt af bleka och förvridna ansigten. En saknar sin dotter, en annan sin syster, de äro försvunna under flykten från de brinnande husen inne i staden, men här är icke tid att tala. Koffertar och lådor packas, och hussts qvinliga befolknivg tillika med barnen skickas med dessa ut på närmaste preirie. Klockan 2 på måndagseftermiddagen har elden fattat i träden i Lincola Park, och man söker bekämpa lågorna genom att upplöja breda jordbälten, genom att hugga ner träd och planklängor. Elden har nu avancerat omkring 2 danska mil, och allt som förut på tättbebygge gator prydde en areal af närmare 1600 tunland, bildar ett enda förfärligt och i vilda vågor brusande eldbat. Det är: säkerligen omöjligt för vära läsare att göra sig en korrekt id6 om den tsfla, som vi hade framför o3t. På de omkringliggande prairierna funnos! tusentals brandskadade och resten af eftermiddagen använde vi att skicka till våra flyktingar hvad som kande åstadkommas af go blottade på allt på den ödsliga prairien och stirrade på den oerhörda förödeleen rundtorkring dem. På aftonen tilltog stormen åter. Brandlukten köm oss närmare och närmare, och då det sista, vi kunde släpa ut ur det förut så vackra och nu så förstörda landtstället, skickades bort på vagnarne, stannade egaren (br Ferd. Winslöw) och ett par af oss andra qvar i buset, fest besiutne attickelermna det förr, än elden dref oss bort, under det de öfrige karlarne fiogo order att gå ut jå prairien till beskydd för de stsckars frontimren och barnen, af hvilka nägra voro helt små. Det var en egen vakt vi der höllo. Med revolvern i bältet väntade vi hvarie minut marodörernes skaror, hvilka egaren boslatit att efter bästa förmåga drifva från sin tomt, till