Aftonbladet – 3 november 1871, sida 2

kades hans kropp som af en frossa, men i nästa ögonblick hade han återvunnit sitt lugn. Ensam stod han midt ibland sina bämndgiriga fiender; geväret låg som fastväxt i hans händer och blickarne hvilade utmanande på le honom omgifvande fienderna, Dessa betraktade hopom med en viss förvåning, de kunde aldrig föreställa sig att den ensamme mennen vågade bjuda å många motståndare speteen, Men deras förvåning varade endast några ögonblick; vildheten i der2s vatur tog åter ut sin rätt och de sänkta sablarge och pikarne höjde sig ånyo. Axel ryggade icke tillbaka, Stödd mot samma träd, vid hvars fot hans särade kamrater hvilade, inväntade han anvitesllet, Då, i sista ögonblicket, när den säkra döden redan sväfvade öfver den tappre ynglinfs hufvod, ljöd samma stämma som förut rån kosackernas led, och mellan de vikande krigarne gick den undersätsige mannen fram till Axel. Kosackens sabel var sänkt mot jorden; hans öga brann icke af någon vredens eld. Gif dig, käcke yngling,, sade han och sträckte fram handen mot Axel. Jag har sett hur du kämpat och jag hyser beondran för dig. Jag lofvar dig mitt skydd.o Den okändes utseende kunde icke bsdraga, let såg Axel genast och han skyndade sig att infalla: Jag ger mig ej på annat vilkor, än att Ia lofvar mig skydd äfven för mina sårade kamrater. 1 annat fall vill jag följa dem. Här är min hand, sade kosacken och rädde närmare; jag häller mitt ord. Men, hvem är du, som har makt öfver ulla desse vilda krigare, frågade Axel ånyo ch betraktade främlingen med en viss nyfienhet, blandad med sktning. Jag vill ernra mig att jag sett dina drag en gång förat.,