Aftonbladet – 3 november 1871, sida 2

etroleum skall skingra tyranniets och okunnigheens mörker. Arnaud, äfven en kommunistisk landstrykare, emförde Internationale med Jesus Kristus och jans tolf apostlar, som predika den nya religionen ch mensklighetens pånyttfödelse. Medborgarinan Menk, som var utstyrd med röda band likt n spansk mulåsna, reste sig nu upp och skrek, tt hon i Internationales namn hade öppnat sina mar för hela menskligheten och kallade alla aretarhustrur till sig. Då åtskilligt fnissande härid lät höra sig, blef medborgarinnan plötsligen llamående, svimmade och föll i barrikadhjelten saillards armar, som släpade henne ut. Entusiasnen bland åhörarne tyckes för öfrigt icke ha vait synnerligen stor. Talarne mottogos med köld och ropen: Lefve Garibaldi! Lefve kommunen! väckte endast ett svagt eko bland den lugna, kalla, ndifferenta massan. Klockan 6 på aftonen kom man tillbaka till Gneve; under afsjungandet af Margeljäsen tågade skaran till ett värdshus, der len undfägnades med kalfstek oeh sallat. Festen varade ftill följande morgon, under hela natten förherrligade man det nya brännämnet petroleum i al, skålar och föredrag. Från Konstantinopel ingå allt flera underrättelser om de af torkiska regeringen som det tyckes med stor energi bedrifna reformerna. Ett telegram från turkiska hufvudstaden af den 26 Okt. meddelar Paristidninsarne, att till konstantinopolitanska tidningar ingått ett regeringsmeddelande, enligt hvilket regeringen genom indragningen af onyttiga embeten och vissa fonder, med hvilka synnerhet af polisen drifves stort missbruk, jänker uppnå en årlig besparing af 6 milioner francs, oaktadt sultanen nyligen beviljat ett antal ansenliga pensioner till afträdda högre erbetsmän. Indöpendance meddelar, ait sultanen tilldelat beyen af Tunis, under erkännande af landets autonomi, ärftig succession för hans familj och tillika befriat honom från den årligen till Porten erlagda tributen, med vilkor att ifrågavarande sumina skall användas till folkets bästa, Såsom vilkor härför uppställag en vänskaplig hållning hos beyen och förbud för honom att inlåta sig i någon förhandling med främmande makter. Detta sultanens steg erhåller genom de förr omnämnda tunesisk-franska differenserna en viss betydelse, då det förlänar beyens regering en större grad af fasthet och erinrar främmande makter om, att klagomål mot de tributskyldiga staterna böra ställas till Konstantinopel.