Aftonbladet – 3 november 1871, sida 2

tilsammans omkring dem. Men icke ens då sväfvade ordet opardon på deras läppar. De kände ieke detta ord. Gud hjelp mig, stönade löjtnanten och vacklade åt sidan, jag förmår inte mera; min arm är förstörd, jag ... jag ...n Axel betraktade den fallne med sorgsna bliekar och ställdo sig framför honom för att värja honom för kosackernas Hugg. Den fiende, som gaf löjtnanten hugget, föll för Axels säkra stöt, Bajonetten, bajonetten, skrek Jussu! tag löjtnantens bajonett, fändrik; det går bättre att försvara sig med den än med en gpenslig värja. Med blixtens bastighet böjde ynglingen sig ned och ryckte till sig bajonetten. När han reste sig upp, syntes en högre rodnad på hans kinder; hans kraft tycktes fördubblad i och med det nya vapnet. Gif er, tappra finrar! ropade i detsamma en manlig stämma med stark brytning från kosackernas led, Intet ondt skall till:ogas er, I hafven slagits som män; förspillen ej onödigtvis ert blod.n Det var ett besynnerligt tal af en rys5n, mumlade Axel och sänkte för en minut vapnet. Hans blickar sökte talaren och han fann bonom, Det var en undersättsig, skäggig man, som närmade gig. : SS Axel ämnade just svara, då han bakom sig hörde ett förfärligt anskri. Bestört vände han sig tillbaka och fick se hur Jussu, ansatt af fiender, störtade till marken. Han betänkte sig icke länge. Samlande hela den kraft, hvaraf han var mäktig, nedstötte han en kosack; som ställt sig i hans väg och ilade till Jossos bistånd, Men han kam försent, len gamle låg vid Henriks och Mattes sida, vigenkänlig och öfverhöljd af blod. Axel var pu ensam, För en sekund ska